Den här veckan har det inte blivit några nya blogginlägg skrivna. Detta på grund av att jag lyckats stuka foten riktigt illa. Vi var ute på stugan och katterna hade liv i kattburen som är utomhus. Dom kan gå dit när dom vill. Det dunkade och gallret skallrade och ena katten morrade och fräste.

Jag hade tagit melatonin första gången på kanske en månad, så jag var jättegroggig. När jag gick ut stack jag fötterna i stövlarna som var närmast, och det var Js stövlar. Dom är många nummer för stora för mig. Väl ute såg jag ingenting. Men så frustade något till i skogen. Jag hoppade till och tog ett skutt mot trappan och halkade omkull. Min fot vreds och veks och benet slog jag i trappan.

Jag skrek av smärta och det svartnade för ögonen. Kände mig som om jag skulle spy eller svimma. På något vis klarade jag med hjälp av J att ta mig tillbaka till sängen, där jag sedan låg och kved. Jag kunde inte stå på mitt ben och det svällde upp. Så det var bara att åka iväg till jouren, mitt på en lördag.

Det kändes helt skumt att komma till jouren utan att behöva prata om mina lungor. Jag har många traumatiska minnen från jouren, men det här var inte så farligt. Jag visste ungefär vad som var fel och att det kommer att bli bra igen.

Läs också  Att inte få sjukvård på sitt eget modersmål

Eftersom jag inte kunde gå på benet så togs det röntgenbilder. Inget var brutet som tur. Eftersom J inte hade sovit mycket var det pappa som körde till sjukhuset. Mamma var också med. Så jag var i gott sällskap.

Medan jag och J yrade runt på jouren åkte mamma och pappa och handlade. Det tog ”bara” tre timmar för oss att bli klara. Många gånger har jag suttit där mycket längre. Fem timmar är inte ovanligt. J kuskade omkring mig i rullstol. Ända till bildörren fick jag skjuts.

Sen lördagen har jag bara suttit eller legat i sängen. Vristen är svullen och blå och det bultar i foten. Jag får leva på paracetamol eftersom jag inte får ta ibuprofen. Men tack och lov fungerar paracetamol bra mot mina smärtor. Värst är det på nätterna. Det finns ingen bra position att ha foten i. Första natten badade jag i svett. Det hade nog varit en tung dag och kroppen jobbar väl eftersom den är skadad.

Men värre än själva foten är ju mina lungor. Jag behöver ju röra på mig för att få upp slem och nu är det svårt. Men jag försöker göra mina blåsövningar i alla fall. Typiskt så började lungorna blöda igår natt. Jag somnade inte förrän på morgonsidan. Nu är det bara att knapra piller, försöka röra på sig och hoppas på det bästa.

Läs också  Instansernas mobbning av de sjuka

Det jag har lärt mig är att inte jaga älg mitt i natten och att aldrig låna någon annans gummistövlar. Får väl försöka skratta åt det här bara. Det är ju så dumt.

På måndag ska jag på mina rutinblodprover. Ser inte fram emot det. Men jag får i alla fall prata med min läkare. Har en del saker att diskutera. Bland annat så håller jag på att bli galen på att jämt gå på övervarv. Ända sen jag började ta voxra hösten 2017 har jag inte klarat av att slappna av. Jag är speedad i hjärnan. Kan inte sova. Kan inte slappna av. Jag är ganska så säker på att det till stor del kan bero på voxra. Skulle gärna sluta med medicinen, men måste ju prata med några läkare först.

Jag hoppas innerligt att det faktiskt beror på voxra. Det liksom surrar i kroppen konstant. Och jag mår jättedåligt av att aldrig få koppla av. Det kan ju inte fortsätta så här. Har nån annan liknande erfarenheter av Voxra? Berätta gärna.

Du kanske också gillar
På sistone har det varit så mycket att jag knappt orkat blogga. Vi har haft
Det här är del 3 i en liten bloggserie om vår resa till Irland. Jag
Hösten är definitivt här, och med den kommer också skrivinspirationen. Här kan du läsa om
Del 2 av vår resa till Irland, som var allt annat än en dans på
Det här är del 1 i en liten bloggserie om vår resa till Irland. Jag
Det har inte blivit så många inlägg på sistone. Detta på grund av att jag