Depression med ett leende

En av de allra lömskaste formerna av depression är den så kallade leende depressionen. Med det menas personer som går omkring och ständigt håller uppe en fasad. De maskerar sin depression genom att ordagrant gå omkring och le och verka glada inför andra människor. Utåt sett kan det verka som om personen med den leende depressionen lever ett riktigt gott liv. Det är inte sällan deras liv till och med kan verka perfekta. De kan leva ett familjeliv, göra karriär, ha ett rikt socialt liv och ofta verkar de positiva och ivriga.

Svårupptäckt

Den här typen av depression är ofta svår att upptäcka. De flesta människorna har aldrig hört termen förut. De som lider av leende depression är ofta skickliga på att förbise sina känslor och behov. Fastän de ofta känner av depressionssymptom förnekar de dem in i det sista av rädsla för att verka som svaga människor inför andra.

Många associerar depression med apati och isolering. Folk ser framför sig en person som har tappat intresset för allt hen tidigare tyckt om, sitter håglös och gråtandes på soffan dag ut och dag in, eller sover sig igenom dagarna och skyr allt socialt umgänge.

Faktum är att många depressioner ser ut just på det viset, men en väldigt stor del av depressionerna är rena rama motsatsen. Speciellt den leende depressionen tar sig väldigt annorlunda i uttryck. Därför ska man vara väldigt försiktig med att ha förutfattade meningar när det kommer till depressioner.

Typiska tecken

Människor som lider av den leende depressionen har ofta själva ingen aning om att de lider av en depression. De har ju allt och borde inte ha någon anledning till att vara deprimerande enligt dem själva. Framför allt klarar de av att le och skratta, så varför skulle de ens misstänka att de är just depression som de lider av? Men så fungerar inte en depression. Man kan ha allt och ändå må dåligt.

Det typiska tecknet för den leende depressionen är att man innerst inne känner sig nedstämd och ledsen. Fasaden och leendet är en skyddsmekanism för att dölja de innersta känslorna, speciellt från andra. Man kan till exempel vara ledsen och nedstämd på grund av ett misslyckat förhållande, förändringar på arbetsplatsen eller för att man sakar en mening eller riktning i livet. Eller så kan man gå omkring med en ihärdig känsla av att något inte står rätt till.

Övriga symptom man kan uppleva när man lider av den leende depressionen är ångest, rädsla, ilska, trötthet, utmattning, irritation och hopplöshet. Man kan också känna sig sömnig och ha svårt att känna glädje som tidigare. Alla har olika upplevelser av depressionen. Det är möjligt att känna av bara ett av dessa symptom eller uppleva flera samtidigt.

Panikattacker och självmordstankar

Trots att man klarar av att le inför omvärlden kan man lida av nedstämdhet, panikattacker, låg självkänsla, insomnia och ha självmordstankar. En av de mest skrämmande sakerna med den leende depressionen är att man har energin som krävs för att planera och utföra ett självmord. Personer som lider av en mer sedvanlig depression är ofta så apatiska och orkeslösa att de inte har energin och tankekraften som krävs för att utföra ett självmord. Därför kan just den leende depressionen vara extra farlig.

Bra behandling finns

De goda nyheterna är att det finns bra behandlingar för den här typen av depression. Man kan ha stor nytta av psykoterapi men i många fall kan det räcka med att anförtro sig åt en person som står en nära. Bara genom att få prata om den inre sorgsenhet man upplever kan ge lättnad. Man behöver aldrig vara rädd eller skämmas för att söka professionell hjälp. Många ser sin depression som en form av svaghet, men det är det inte alls. Och att våga ta steget till att söka hjälp är tecken å mognad och självrespekt.

Om du misstänker att någon mår dåligt

Om du misstänker att en person som står dig nära lider av den leende depressionen och försöker påpeka detta ska du inte bli förvånad om personen reagerar på ett negativt sätt. Det är väldigt normalt. De flesta är ju inte medvetna om att det existerar något som en leende depression och termen depression kan kännas främmande, skrämmande och för extrem. Det kan ta tid för personen att komma till insikt. Det bästa du kan göra är att visa att du finns där för att prata när personen behöver det.

100 ansikten av psykisk ohälsa

Ta dig gärna en titt på mitt inlägg 100 ansikten av psykisk ohälsa där 100 frivilliga personer som lider av olika former av psykisk ohälsa, bland annat depression har skickat in foton på sig själva. Målet med inlägget var att visa att man kan se ut precis hur som helst och må riktigt dåligt inombords.

Källa: Psychology Today

Bild från Pixabay

Pernilla Bergman

Lungan i stormen är en sajt som erbjuder kamratstöd för kroniskt sjuka. Här hittar du inspirerande artiklar om hälsa, med stort fokus på hur det är att leva med en kronisk sjukdom och psykisk ohälsa. Jag vill förmedla att det är okej att vara sjuk! Ingen ska behöva skämmas för eller smyga med sitt psykiska eller fysiska illamående.

14 reaktioner till “Depression med ett leende

  • 20 januari, 2017 kl. 18:56
    Permalink

    Det här är mina studieår i ett nötskal. Jag börjar först nu inse att jag inte mått bra på väldigt länge. När jag först blev sjukskriven för svår depression gick jag skrattande från läkaren, jag var ju utbränd, inte hade jag nån depression! Tack för ett bra inlägg!

    Svar
    • 20 januari, 2017 kl. 19:15
      Permalink

      Tack! Det är säkert inte ovanligt att man lider av både depression och utbrändhet. Något osunt i det egna beteendet har ju lett till utbrändheten. Gemensamt för båda är väl att man lyssnat allt för lite på sig själv.

      Svar
  • 20 januari, 2017 kl. 21:48
    Permalink

    Jag kommer och tänka på en berömd bild av en gråtande clown, Emmett Kelly hette han. Hans clown hette Weary Willie och var en slags ledsen clown, som jag förstod att reagerade negativt på alla slapstick-saker clowner råkar ut för.
    Iallafall, bilder av hans Weary Willie-karaktär blev senare gjorda till tavlor. Det är oftast de som man ser om man ser en bild på en ledsen clown.

    Jag känner tyvärr igen mig många gånger i bilden av en ledsen clown. Så jag tänker att den summerar ihop perfekt en depression med ett leende. Denna clown som får alla att skratta och som ler själv och skrattar åt sig själv känner sig också deprimerad samtidigt.
    En modern person som lätt kan kopplas ihop med ”depression med ett leende” är filmstjärnan och komikern Robin Williams. Han hade en strålande karriär, han var med i flera stora filmer och var älskad av många människor. Ändå begick han självmord efter en lång kamp med depression genom att hänga sig. Och det fick många människor förstås att reagera med att ”Men varför? Han hade ju det bra med pengar, han hade en stor fanbase, han var en filmstjärna!”

    *drar in andan*

    SEN en till grej med depression…. Jag ser det som ett problem när man googlar efter symptom på depression. För då hittar man en slags checklist över symptomen och då kommer frågan ”Har du några av dessa?”
    Och då finns det just sånt som ”Gråter du flera gånger per dag?”
    ”Sover du för länge?”
    ”Har din aptit ändrats?”
    ”Tänker du ofta på självmord?”
    ”Känner du dig deprimerad?” (jag skojar inte, jag har sett detta på en sida)
    Och i en del fall så kan man bara svara ”Näe… Jag har inte gråtit på flera månader, jag tror jag sover de vanliga 8 timmarna och äter vanligt, jag tror inte jag tänker på självmord….”
    Doktor Google förklarar en alltså för INTE deprimerad!
    Trots att man kan vara det.

    Svar
    • 20 januari, 2017 kl. 21:56
      Permalink

      Tack för kommentaren! Riktigt bra beskrivning den där om clownen. Tror det vandra omkring många flera ledsna clowner bland oss än man skulle kunna tro. Tror jag också är lite av en sån. Jag får aldrig heller hur jag än försöker fram hur dåligt psykiskt jag mår. Oftast när man träffar läkare och psykologer så är det på dagtid och åtminstone jag klarar av att se mera ljust på tillvaron dagtid, och sen är jag också en person som på något vis klarar av att slå bort och förminska hur dåligt jag mår. Jag har en ganska bra självdistans och kan skratta åt sjukdomsrelaterade saker o.s.v. Så det blir inte naturligt att sitta och lipa och ställa till med drama hos psykologen och läkaren.

      Och ännu om det där med depressionsenkäter. Jag vet inte hur många identiska jag har fyllt i hos läkare och psykologer och det är exakt de där frågorna. Om och om igen. De borde verkligen uppdateras eller kompletteras eftersom många inte alls upplever en depression på det där viset.

      Svar
  • 20 januari, 2017 kl. 23:44
    Permalink

    Oj vad jag känner igen mig. I februari 2016 gick jag i den berömda väggen och var först hemma i två veckor. Sen tvingades jag ut i arbetsträning i samma arbete, fast på två timmar, vilken gick bra. Efter två månader gick jag upp till halvtid och har varit där tills före jul. Genomgick en operation strax före jul, vilket gick bra. Samtidigt fick jag besked om att jag skulle byta arbetsplats, på obestämd framtid. I början fick jag besked att försäkringskassan inte betala ut mer ersättning. Då var det bara att välja, deltid och sjuklön eller heltid. Heltid, får det bli, då jag annars måste skriva in mig på arbetsförmedlingen. Detta för att rädda framtida sjukersättning. Så nu blir det heltid på ny arbetsplats. Det blir ett ”stoneface” jag kommer att klä på mig på morgonen, för att kunna behålla den lilla energi jag har. Orkar tyvärr, med betoning på tyvärr, bry mig om andra.Det blir ett leende utan hjärta, eller dagar som överlevs och inte levs. Risken finns att det blir en leende depression, som lutar mot en ändlös tomhet på insidan.

    Svar
    • 29 januari, 2017 kl. 14:41
      Permalink

      Tack för din kommentar! Förstår att det måste vara riktigt jobbigt för dig. Hoppas ändå på att det förr eller senare kommer att bli bättre. Tvinga dig inte på något som du absolut inte måste. Din hälsa kommer först. Sköt om dig!

      Svar
  • 26 januari, 2017 kl. 10:58
    Permalink

    Bipolär sjukdom kan hos vissa te sig lite liknande, åtminstone tills man får diagnosen och rätt mediciner som hoppeligen balanserar ut humöret. Under maniska perioder kan man utåt verka hur lycklig som helst men de plötsliga humörsvängningarna kan vara riktigt obehagliga och farliga, speciellt ifall man då också har självmordstankar. När dessutom förmågan att se och förstå konsekvenserna av ens handlingar just då är som utsuddad gör det ju inte precis saken bättre.

    Svar
    • 26 januari, 2017 kl. 13:06
      Permalink

      Tack för kommentaren! Intressant att det kan vara så. Jag har länge tänkt att jag skulle vilja skriva ett inlägg om bipolär sjukdom. Du kanske kunde hjälpa mig med att lite beskriva hur det kan kännas 🙂

      Svar
      • 26 januari, 2017 kl. 13:45
        Permalink

        Oj, det låter intressant! Fint att du vill skriva om det också. Bipolär sjukdom fungerar ju väldigt olika för olika människor, men jag ger gärna min input för hur jag upplever det och hur det påverkar mitt liv.

        Svar
        • 26 januari, 2017 kl. 14:39
          Permalink

          Kiva! Du kan ju skicka när du orkar och hinner några rader om sjukdomen på facebook pm åt mig. Ingen panik å inga krav på hur det ska vara eller nånting sånt.

          Svar
  • 15 april, 2017 kl. 17:43
    Permalink

    ok,hej! tror att du har fått allt om bakfoten…målgruppen du pratar om(mig inkl) skulle aldrig skriva här enigt din teori. Men nu skriver jag här o har tagigt på mig…

    Svar
  • 17 april, 2018 kl. 12:52
    Permalink

    Jag hör definitivt till den kategorin. Har kämpat mot depression och ångest i snart 15 år, ändå är det ingen annan än min man som ser mig då jag mår dåligt. Jag har varit sjukskriven i många år men engagerar mig ibland i föreningar, t.e.x. om ett evenemang ska ordnas så kan jag ställa upp och då biter jag ihop tills allt är över. Sen rasar jag ihop när jag kommer hem, men då är det ju ingen som ser mej där jag ligger och skakar på soffan. Ändå säger folk ofta ”hur kan du vara sjukskriven, du som orkar xxx” eller ”du som ser så pigg och frisk ut”!

    Sen en annan grej tror jag att många känner igen – förnekelsen. Man är så rädd för att känna efter hur man mår att man fyller dagarna och tankarna med en massa annat. Man kan inte bara sitta och ”bara vara” utan ser till att hela tiden distrahera hjärnan. Till och med på natten – mobilspel, närshopping, tv-serier, vad som helst som kan få tankarna på nåt annat än det där jobbiga, tunga, mörka hålet inom en! För om man känner efter så är man rädd att tappa förståndet helt…

    Svar
  • 17 april, 2018 kl. 19:21
    Permalink

    Tack och lov kan det bli att man blir ”för glad” också. Eller så visste min mor att hon behövde se till jag kom mig till proffs när fick väldigt svår förlossningsdepression men klädd på mig ett leende. Ett för stort leende mot vad jag någonsin hade tidigare så hon anade att jag dolde sanningen. Fick bara medicin som jag åt en månad och slutade med själv sen för hade inte råd…
    Sen medelsvår depression men samma leende framför, tror jag aldrig blev frisk mellan utan kom mig uppåt (på egen hand). Sökte då hjälp av proffs.
    Sen var proffset en idiotisk typ som jag aldrig gick tillbaka till men det att jag fick ur mig det en gång öppnade något. Nu anar jag nog att jag fortfarande skulle hamna någonstans på deras skala, men har förlikat mig med tanken på måendet mitt och det är stabilt. Och ljuger inte helt längre utan sämre dar e sämre dar o bättre e bättre.

    Svar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.