En av de allra lömskaste och mest svårupptäckta formerna av depression är leende depression. De som lider av den här depressionen kan utåt verka hur glada som helst. De är ofta också själva helt omedvetna om sin depression.
En av de allra lömskaste formerna av depression är den så kallade leende depressionen. Med det avses personer som går omkring och ständigt håller uppe en fasad. De maskerar sin depression genom att ordagrant gå omkring och le och verka glada inför andra människor.
Utåt sett kan det verka som om personen med den leende depressionen lever ett riktigt gott liv. Det är inte sällan deras liv till och med kan verka perfekta. De kan leva ett familjeliv, göra karriär, ha ett rikt socialt liv och ofta verkar de positiva och ivriga.
Svårupptäckt
Den här typen av depression är ofta svår att upptäcka. De flesta människorna har aldrig hört termen förut. De som lider av leende depression är ofta skickliga på att förbise sina känslor och behov. Fastän de ofta känner av depressionssymptom förnekar de dem in i det sista av rädsla för att verka som svaga människor inför andra.
Många associerar depression med apati och isolering. Folk ser framför sig en person som har tappat intresset för allt den tidigare tyckt om, sitter håglös och gråtandes på soffan dag ut och dag in, eller sover sig igenom dagarna och skyr allt socialt umgänge.
Faktum är att många depressioner ser ut just på det viset, men en väldigt stor del av depressionerna är rena rama motsatsen. Speciellt den leende depressionen tar sig väldigt annorlunda i uttryck. Därför ska man vara väldigt försiktig med att ha förutfattade meningar när det kommer till depressioner.
Typiska tecken för leende depression
Människor som lider av leende depression har ofta själva ingen aning om att de lider av en depression. De har ju allt och borde inte ha någon anledning till att vara deprimerande enligt dem själva. Framför allt klarar de av att le och skratta, så varför skulle de ens misstänka att de är just depression som de lider av? Men så fungerar inte en depression. Man kan ha allt och ändå må dåligt.
Det typiska tecknet för leende depression är att man innerst inne känner sig nedstämd och ledsen. Fasaden och leendet är en skyddsmekanism för att dölja de innersta känslorna, speciellt från andra. Man kan till exempel vara ledsen och nedstämd på grund av ett misslyckat förhållande, förändringar på arbetsplatsen eller för att man sakar en mening eller riktning i livet. Eller så kan man gå omkring med en ihärdig känsla av att något inte står rätt till.
Övriga symptom man kan uppleva när man lider av den leende depressionen är ångest, rädsla, ilska, trötthet, utmattning, irritation och hopplöshet. Man kan också känna sig sömnig och ha svårt att känna glädje som tidigare. Alla har olika upplevelser av depressionen. Det är möjligt att känna av bara ett av dessa symptom eller uppleva flera samtidigt.
Panikattacker och självmordstankar
Trots att man klarar av att le inför omvärlden kan man lida av nedstämdhet, panikattacker, låg självkänsla, insomnia och ha självmordstankar. En av de mest skrämmande sakerna med den leende depressionen är att man har energin som krävs för att planera och utföra ett självmord. Personer som lider av en mer sedvanlig depression är ofta så apatiska och orkeslösa att de inte har energin och tankekraften som krävs för att utföra ett självmord. Därför kan just den leende depressionen vara extra farlig.
Bra behandling finns
De goda nyheterna är att det finns bra behandlingar för den här typen av depression. Man kan ha stor nytta av psykoterapi men i många fall kan det räcka med att anförtro sig åt en person som står en nära. Bara genom att få prata om den inre sorgsenhet man upplever kan ge lättnad. Man behöver aldrig vara rädd eller skämmas för att söka professionell hjälp. Många ser sin depression som en form av svaghet, men det är det inte alls. Och att våga ta steget till att söka hjälp är tecken å mognad och självrespekt.
Om du misstänker att någon lider av leende depression
Om du misstänker att en person som står dig nära lider av leende depression och försöker påpeka detta ska du inte bli förvånad om personen reagerar på ett negativt sätt. Det är väldigt normalt. De flesta är ju inte medvetna om att det existerar något som en leende depression och termen depression kan kännas främmande, skrämmande och för extrem. Det kan ta tid för personen att komma till insikt. Det bästa du kan göra är att visa att du finns där för att prata när personen behöver det.
100 ansikten av psykisk ohälsa
Ta dig gärna en titt på mitt inlägg 100 ansikten av psykisk ohälsa där 100 frivilliga personer som lider av olika former av psykisk ohälsa, bland annat depression har skickat in foton på sig själva. Målet med inlägget var att visa att man kan se ut precis hur som helst och må riktigt dåligt inombords.
*Bild av Free-Photos på Pixabay
Källa: Psychology Today
Jag hör definitivt till den kategorin. Har kämpat mot depression och ångest i snart 15 år, ändå är det ingen annan än min man som ser mig då jag mår dåligt. Jag har varit sjukskriven i många år men engagerar mig ibland i föreningar, t.e.x. om ett evenemang ska ordnas så kan jag ställa upp och då biter jag ihop tills allt är över. Sen rasar jag ihop när jag kommer hem, men då är det ju ingen som ser mej där jag ligger och skakar på soffan. Ändå säger folk ofta “hur kan du vara sjukskriven, du som orkar xxx” eller “du som ser så pigg och frisk ut”!
Sen en annan grej tror jag att många känner igen – förnekelsen. Man är så rädd för att känna efter hur man mår att man fyller dagarna och tankarna med en massa annat. Man kan inte bara sitta och “bara vara” utan ser till att hela tiden distrahera hjärnan. Till och med på natten – mobilspel, närshopping, tv-serier, vad som helst som kan få tankarna på nåt annat än det där jobbiga, tunga, mörka hålet inom en! För om man känner efter så är man rädd att tappa förståndet helt…
Tack och lov kan det bli att man blir “för glad” också. Eller så visste min mor att hon behövde se till jag kom mig till proffs när fick väldigt svår förlossningsdepression men klädd på mig ett leende. Ett för stort leende mot vad jag någonsin hade tidigare så hon anade att jag dolde sanningen. Fick bara medicin som jag åt en månad och slutade med själv sen för hade inte råd…
Sen medelsvår depression men samma leende framför, tror jag aldrig blev frisk mellan utan kom mig uppåt (på egen hand). Sökte då hjälp av proffs.
Sen var proffset en idiotisk typ som jag aldrig gick tillbaka till men det att jag fick ur mig det en gång öppnade något. Nu anar jag nog att jag fortfarande skulle hamna någonstans på deras skala, men har förlikat mig med tanken på måendet mitt och det är stabilt. Och ljuger inte helt längre utan sämre dar e sämre dar o bättre e bättre.