Jag snubblade på en intervju med en flicka i tolvårsåldern som efter många om och men tillfrisknat från leukemi. Hon berättade att hon ofta fått höra om hur stark hon är av människor runt omkring henne. Det här hade hon fått höra till lust och leda. I intervjun berättar hon om hur hon upplevt just den meningen, ”du är så stark” som väldigt irriterande.

Igenkänningsfaktorn var hög när jag läste artikeln. Som sjuk har jag fått höra den meningen väldigt ofta. Det är ju förstås något som folk säger i all välmening. Jag kan inte säga att den irriterat mig, men nog har den gjort mig lite smått förvirrad och fundersam. Är jag faktiskt stark? Måste man vara stark för att klara av att vara allvarligt sjuk?

Skenande fantasier

Oftast sägs det av människor som inte själva har så stor erfarenhet av att vara sjuka. Det är lätt att fantasierna skenar iväg när man tänker på allvarliga sjukdomar. En del har tittat för mycket på tv-serier medan andra stuvar undan alla tankar på obehagliga sjukdomar så långt bort det bara går.

När man läser eller hör om någon som drabbats av en allvarlig sjukdom kan man lätt få den bilden av att de är kämpande hjältar, fantastiska supermänniskor som tar smäll på smäll och bara låter allt rinna av. Återfall och bakslag verkar vara vardagsmat för de sjuka. De bara reser sig och går vidare efter varje motgång, tar upp stridsyxan och fortsätter att kämpa modigt.

I oerfarna ögon kan det se ut just så, som om man måste vara en urstark människa för att orka kämpa mot en sjukdom. Och man är själv bombsäker på att man skulle ha kastat in handduken efter första ronden. För man själv är ju bara en människa, inte en urstark hjälte som håller ihop både fysiskt och psykikt hur hårda motgångar man än är med om.

En krissituation är oförutsägbar

Det är här som jag vill påstå att folk tänker fel. Det är omöjligt att själv kunna förutsäga hur man fungerar i en krissituation. Jag själv hade världens största sjukhus- och läkarskräck före jag själv blev sjuk. Aldrig i livet hade jag kunnat föreställa mig att ens klara en dag på sjukhus. Och att bli opererad skulle jag aldrig klara av. Jag var bombsäker på att jag var en svag och eländig människa som inte skulle klara av att gå igenom allt det jag gått igenom och fortfarande går igenom.

Men här är jag nu, sex år efter alla sju operationer och mängder av diverse ingrepp och undersökningar. Lilla fega och patetiska jag sitter här och skriver idag, många erfarenheter rikare. Är det något som min sjukdom har bidragit med så är det självinsikt. Jag förstår att man är så mycket tåligare än man tror.

Mitt i en mardröm

När man står öga mot öga med sin sjukdom, ensam någonstans i en tom sjukhuskorridor så har man inget val. När man befinner sig i en mardrömssituation reagerar man inte så som man skulle ha trott. Överlevnadsinstinkterna tar över. Man inser att allt man har är här och nu. Alla vardagliga tankar flyger iväg och man börjar anpassa sig. Det är otroligt hur fort man kan anpassa sig till en helt annorlunda livstillvaro.

Man lär sig rutinerna på sjukhuset, snappar upp en mängd medicinska begrepp, lär känna nya människor och så vidare. Medpatienterna jag träffat under mina långa sjukhusvisiter har ofta blivit som nya vänner. Man sitter i samma båt som håller på att gå under medan man tillsammans öser ur vatten allt vad man orkar och hinner.

Visst lägger man mycket tid på att vara rädd och att oroa sig, men efter ett tag märker man hur ofruktbart det är. På något vis klarar man ändå av att skjuta ifrån sig de jobbiga tankarna när man befinner sig i en farofylld situation. Det blir för mycket för mycket för hjärnan att bearbeta på en gång så man kör på istället, och tar sig fram på något underligt sätt.

Vilsen och liten

Man har inte en tanke på att man är en stark människa. Tvärt om, man känner sig som världens vilsnaste och minsta människa som befinner sig i en absurd tillvaro. Det känns ungefär som om man hamnat in i en film som handlar om någon annan än man själv. Att drabbas av en svår sjukdom kan kännas så overkligt. Och sättet man hanterar det på är minst lika overkligt och otroligt. Som sjuk lär man känna sig själv på ett helt annat plan.

Men känner jag mig starkare idag? Upplever jag mig själv som en stark supermänniska som gått igenom så mycket? Nej, inte alls. Inte det minsta. Jag bara gjorde det jag måste göra för att överleva. När man inte har något val så blir det bara så. Jag kan förstås inte tala för varenda en människa, men för majoriteten. Man klarar så mycket mera än vad man tror. Fastän man har svårt att föreställa sig det så dyker styrka och kämparanda upp för de allra flesta då när det verkligen behövs.

Hur ser du på detta? Är vi som är svårt sjuka speciellt starka och modiga?

Bild från Publicdomainpictures.net