Just nu mår jag inte så bra. Det har varit ganska mycket med det ena och det andra här på sistone av olika skäl. Det har blivit mycket oro och allt för lite sömn med resultatet att jag nu är sjuk, igen. Jag har en bronkit, det vill säga en slemorkan i min högra lunga och idag hostade jag också upp blod med slemmet.

Jag tänkte inte orka upp ur sängen idag, men jag steg ändå upp och så åkte vi på blodprover till sjukhuset. Jag råkar ha en kontroll på kommande så jag använde den remissen och tänker ringa upp min läkare imorgon för att höra resultaten.

Som tur hade jag en reservantibiotika på lager så jag började på en kur idag och hoppas innerligt att den hinner bita. Jag tänker på vad min läkare sade förra gången vi talades vid. Att om jag blir sjuk så ofta så kanske vi måste fundera över vår linje. Han syftade alltså på medicinerna.

Det är det sista jag hoppas på att behöver ändras. Det skulle innebära en så stor stress för mig, och man vet aldrig hur det skulle sluta. Men det är också sant att det är illa att äta stark antibiotika kur på antibiotikakur. Mitt immunförsvar påverkas negativt av åratal av kortison och cytostatika.

Värst är ändå oron. Jag hatar den. Alltid där. Måste få slut på den. Förstår inte hur det kan vara så svårt! Men det är väl också ganska naturligt eftersom man aldrig får andas ut.

Jag är så otroligt trött på att ha det tungt och äta kur på kur. Ändå har jag haft en lite bättre period den senaste månaden. Jag har varit ut och gå var och varannan dag. Hoppas att det här snabbt går över så att jag kan fortsätta gå ut och gå.

Hälsokosten har det inte blivit något av. Har inte funnits någon ork. Har bara ätit sådant som jag fått ner.

Just nu går vardagen ut på att se på lättsamma tv-serier, läsa deckare, spela dataspel och sticka. Sen sover jag 10 – 12 timmar minst.

Usch vad jag är trött nu alltså. Jag verkligen hatar den här sjukdomen och helvetet som den ställer till med. Kan det aldrig få vara bra längre än ett par veckor i streck? Helt klart inte. Vill bara dra täcket över huvudet här på soffan och vakna i bättre tider. Så här är det med kroniska sjukdomar. Dom är just det, kroniska. Går aldrig över.

Dela inlägget
Share on Facebook
Facebook
0Tweet about this on Twitter
Twitter