Efter flera månaders tystnad tog jag mod till mig och samlade mina krafter och bloggade. Responsen jag fick var överväldigande. Jag fick en massa välkomnande och empatiska meddelanden och kommentarer. Tänk att någon saknar mig och mina små texter. Jag har inte kollat läsarstatistiken på länge, men döm om min förvåning när jag märkte att den har stigit. Trots att jag inte skrivit något på flera månader så besöker folk Lungan i stormen och tar del av mina artiklar och blogginlägg. Helt otroligt.

Jag blev så glad. Och nöjd med mig själv för att jag kunde och orkade skriva lite. Jag försöker att inte ta någon stress. Mitt mål är och har alltid varit att svara på alla kommentarer jag får, men just nu är det svårt att hinna och orka med allt. Så är det någon som skriver till mig och det tar tid innan svar kommer så är det bara på grund av mitt mående.

Alla intryck är för mig överväldigande och förstärkta. Att både blogga, åka till affären och sitta en stund och spela ett datorspel kan vara för mycket på en dag. Det är både fysiskt och psykiskt ansträngande.

Det är sjukt egentligen. När man gjort så lite under så lång tid blir plötsligt minsta lilla sak till en stor grej. Det är så utmattande att jag kan ligga i ett par dagar och svettas med ännu värre ångest och må riktigt illa. Vilket leder till att jag inte sover på natten, och då blir förstås allting ännu värre.

Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva mig själv. Jag är som en bägare fylld till kanterna. Ett myrsteg för mycket och vätskan skvalpar åt alla håll. Tre myrsteg kan innebära att bägaren välter helt och hållet. Allt rinner ur mig. Krafterna sinar.

Affärer brukar vara värst. Jag ser bara hyllor med en massa produkter. Det ser hysteriskt och oroligt ut. Som om allt vill hoppa ut på mig från hyllan. Vet inte var jag ska fästa blicken. Allt blir suddigt och lysrören bländar mig så att jag helst skulle gå med solglasögon på mig. Maskinernas ljud låter som borrmaskiner i mina öron. Kan inte koncentrera varken hörsel eller syn. I vissa affärer är det värre än i andra. Speciellt i mataffärer är det hemskt. J får sköta allt handlande, för jag kan inte tänka en tanke där inne.

Det jobbiga är att aldrig veta hur dagen ska bli när jag vaknar. Jag kan ha känt mig någorlunda okej när jag gått och lagt mig. Jag kan till och med ha läst och skrattat tillsammans med J en stund. Tyckt att det ska bli skönt att sova, för att sen på morgonen känna mig som en överkörd och drogad zombie. Det är som att vakna med världens värsta bakfylla nästan varje dag. Man mår illa och har hjärtklappningar och svettas.

Det är oftast då jag blir ångestfylld och besviken. Jag kan kvällen innan ha tänkt på saker som jag skulle ha lust att göra följande dag, men så är allt riktigt upp åt skogen igen.

Den där bakfyllekänslan tror jag är en kombination av ångest, mediciner, sömnbrist, dålig kondition och sjukdom. Det skulle få lätta lite redan. Tror att många kroniskt sjuka känner igen sig här. För alla som inte riktigt kan tänka sig hur det är. Tänk dig att du dricker en flaska starksprit, vaknar och mår riktigt dåligt. Sen kan det lätta lite till kvällen och man blir till och med lite hoppfull ibland. För att sen nästa morgon vakna och känna exakt likadant.

Det svåraste är att inte ha några krav på sig själv alls. Att tillåta sig att må riktigt dåligt. Men man vill ju inte det. Man vill ju instinktivt bara fly undan allt. Det är då ångesten blir ännu värre. Och när man inte tror på att det man känner är övergående. Det är förlamande.

Slutbloggat för idag. Tack än en gång för all respons!

Dela inlägget
Share on Facebook
Facebook
0Tweet about this on Twitter
Twitter