Det har blivit mycket skrivande och kodande den senaste veckan. Det finns en hel del småsaker som inte riktigt fungerar som de ska på min sida, och jag antar att jag väl är lite av en perfektionist, eftersom det stör mig. Jag har svårt att släppa något som jag börjat med innan det ser ut och fungerar exakt så som jag vill. Huvudsaken är ju i alla fall att jag har lust att skapa och skriva och fixa.

Förra gången jag träffade min läkare så pratade vi om arbete och hur en människa kan påverkas av att vara långtidssjukledig. Han sade att för de flesta är arbetet en viktig del av identiteten, alltså något som man behöver för att må bra. Men där kan jag inte helt och hållet hålla med.

Vi lever enligt inpräntade normer

Jag tycker inte att det måste vara just ett arbete som ger mening i livet. Det är ju många kroniskt sjuka som verkligen inte klarar av att arbeta, men det behöver ju inte betyda att de känner att en väsentlig del av livet saknas bara för att de är arbetsoförmögna. Problemet är väl att vi jämför oss så mycket med varandra. Ända från vår barndom får vi höra saker i stil med att ”Man måste bidra till samhället”, ”Man kan inte bara sitta hemma på soffan och inte vara till någon nytta”, ”Alla måste väl ha ett jobb”, ”Jag har aldrig varit arbetslös en enda dag i mitt liv” och så vidare i oändlighet.

Många känner att de inte duger om de inte presterar

Uttalanden som dessa gör att vi känner en enorm press på oss att arbeta. Genom sitt arbete blir man accepterad i samhället. Endast då är man värd något. Det här gör ju att många kroniskt sjuka eller människor som är arbetsoförmögna på grund av depression och utbrändhet lätt kan känna sig misslyckade och oaccepterade i samhället och bland vänner och bekanta. Du är ingen om du inte arbetar. Du är bara en latmask som tycker det är bekvämare att ligga hemma på soffan och lyfta stöd istället för att ta tag i ditt liv och försöka. Du måste prestera och tjäna in pengar.

För mig har det tagit länge att bli tillfreds med den jag är idag. Att jag inte orkar arbeta som andra gör mig inte mindre värdefull. Jag räknas ändå, och mycket av det jag gör är viktigt. Jag kan påverka genom mitt skrivande, jag kan känna mening, trots att det inte är ett jobb, utan mera en hobby.

Viktigt att inte enbart bekräfta sig genom arbetsinsatserna

Det är synd att vi lever i ett samhälle där man som arbetslös eller arbetsoförmögen blir så hårt dömd. Det finns ju massor av saker som kan ge lika stor mening i livet som ett arbete. Och långt ifrån alla tycker att karriären är det viktigaste i livet. Att odla grönsaker, att sköta ett barn, att handarbeta, att sitta på terrassen och njuta av en kopp kaffe kan ge precis lika stor mening i livet som jobbet.

Något av det viktigaste enligt mig är att kunna känna sig värdefull som man är och inte bekräfta sig genom sina arbetsinsatser. Det här är en stor utmaning för många. Och speciellt för oss som plötsligt drabbats av något som vänt upp och ner på våra liv och plötsligt gjort oss arbetsoförmögna. Det är en identitetskris man måste genomgå som kroniskt sjuk. Men det är en kris som ger livsinsikt. Åtminstone jag har insett att jag kan finna mening och glädje i det lilla i vardagen, som egentligen inte är så litet när man tänker efter.

Dela inlägget
Share on Facebook
Facebook
0Tweet about this on Twitter
Twitter