Länge sen sist – har inte klarat av att skriva

Det var en tid sen sist jag bloggade eller skrev något över huvudtaget. Till det finns en förklaring, men jag har inte den psykiska orken för att dra hela historien. De senaste månaderna är en enda ångest- och drogdimma för mig.

Allt började i somras när både mina psykiska och fysiska proppar brann. Jag hamnade in på sjukhus med lunginflammation. Hade länge före det haft tungt att andas och ett stramande band över bröstkorgen.

Det har hänt mycket de senaste åren och åren före det här året också. Men här tog det liksom stopp helt och hållet med allt för mig. Allt har bara varit ångest och mera ångest. Har levt på lugnande tabletter, skakat och gråtit, haft panikattacker och åkt fram och tillbaka till akuten för att jag inte har kunnat andas.

Har gått på fysio, har varit till psykiater och har en person som jag pratar med varje vecka för att orka. Alltså jag kan lugnt säga att jag aldrig har upplevt något liknande. Efter allt jag varit med om. Hur jag orkat. Hur jag varit ”stark” och ”modig” enligt många andra. Efter allt skit jag fått stå ut med av andra människor efter att jag insjuknade. Alla sjukhusbesök och intagningar. Och efter att min farfar gick bort förra våren.

NU betalar jag priset. NU kommer chocken smygande. I form av hypokondri, ångest, panikattacker, skakningar, gråt och jävliga andningsproblem dygnet runt. Har ett så spänt band runt bröstkorgen att jag knappt får den att röra sig. Den opererade muskeln på min högra sida är som en sten. Känns som om någon håller på och trycka ut en knytnäve från insidan av min bröstkorg.

Jag är slemmig och hostar. Ser suddigt oftast. Har inte kunnat se på en skärm. Har inte kunnat skriva eller knappt läsa. Kan inte koncentrera mig. Är nervös och rädd och allt jag kan tänka på är sjukdomar och döden och sånt tragiskt. Min energi har från sommaren gått åt till att vara livrädd.

Och det är så jobbigt att jag inte ens har kunnat skriva om det. För det ger mig för mycket ångest. Kan inte heller läsa något som någon annan skriver i någon stödgrupp för jag får panik. Tror att jag har alla fel.

Har varit på undersökningar. Lungorna verkar bättre än på flera år. Ändå är det så här hemskt. Att jag knappt klarar av att stå eller gå, mera än en liten stund om dagen. Men för några månader sedan var det ännu värre. Satt bara på soffan och svettades och kunde inte andas.

Nu går det upp och ner. Kanske sakta uppåt, men det kan jag själv inte riktigt se. Men när jag tänker tillbaka så kanske det är en smula bättre.

Alltså det här är någon sorts utmattning som är obeskrivlig. Och en hemsk depression. Har inte alls kunnat leva i nuet. Och inte kan jag det ännu heller. Inte kan jag heller förstå att problemen är psykiska. Men jag har varit på så många undersökningar nu. Orkar inte en till. Kan inte tänka på sjukhus eller något som har med det att göra.

Är förvånad att jag över huvudtaget klarade av att skriva det här inlägget. Jag hoppas att det sakta kommer att bli bättre. Men det här är något som jag inte upplevt tidigare så jag vet inte hur jag ska ta mig ur det riktigt.

Vet inte när jag kommer att orka skriva igen. Eller ha lust för den delen. Har inte haft lust till någonting.

Det är en liten minimal förklaring på varför jag inte skrivit. Ännu är min kropp som gelé, samtidigt som den är så spänd att jag tror att jag ska sprängas.

Önskar att jag efter sju månader skulle kunna komma med någon sockersöt framgångshistoria om hur jag kom ur mitt helvete, starkare än någonsin. Men så är det inte. Men jag hoppas att jag kan börja skriva igen om hälsa och sånt. Jag vill bara komma ur den här sinnessjuka situationen som jag hamnat i. Men det är fysiskt och psykiskt så tungt.

Men någonting har jag i alla fall lärt mig, och det är vad långvarig stress kan ställa till med. Och att jag måste skydda mig från det i framtiden.

Flytten till den nya lägenheten var också för mycket för mig. Har inte landat här ännu. Jag har ju inte varit klar i huvudet en enda dag sedan vi kom hit. De första månaderna satt jag som sagt bara och skakade på soffan.

Allt det här gör mig så ledsen och arg. Jag såg ju så mycket fram emot att flytta hit och så gick det så här.

Tack och lov har jag människor som hjälper mig och J finns vid min sida varje dag. Hela tiden. Jag fattar ännu inte vad det är som händer eller vad som har hänt. Önskar att jag snart ska få ens en minimal del av mitt huvud tillbaka och kunna minska på mina psykmediciner.

Tack till alla er som följer Lungan i stormen, också fastän jag inte uppdaterat. Men alla mina gamla artiklar och inlägg finns ju kvar att läsa. Jag är glad att folk hittar dem och skriver kommentarer och små meddelanden till mig ännu.

34 Gillade du inlägget?

Pernilla Bergman

Lungan i stormen är en sajt med inspirerande artiklar om hälsa, med stort fokus på hur det är att leva med en kronisk sjukdom och psykisk ohälsa. Här vill jag förmedla att det är okej att vara sjuk! Ingen ska behöva skämmas för eller smyga med sitt psykiska eller fysiska illamående.

13 reaktioner till “Länge sen sist – har inte klarat av att skriva

  • 12 januari, 2018 kl. 15:31
    Permalink

    Åh, fina du, så obeskrivligt tungt du har och har haft det! Med tanke på allt du har behövt genomlida förstår jag verkligen att du reagerar som du gör nu. Låt det ta den tid det tar. Lusten och orken till att leva kommer att komma, även om det känns så himmelens avlägset nu.

    Man orkar inte vara stark och kämpa hur länge som helst. Folk säger att ”åh du är så duktig som kämpar så”, men vad har man för val egentligen? Det är ju inte som att man kan lägga undan sin sjukdom och åka på semester emellanåt. Den är där, dygnet runt varesig man vill eller inte. Och då måste man bara få vara ett litet knytt och darra och skaka och låta ångesten komma ut till det inte finns mer ångest där.

    Åh, jag önskar så att jag kunde ge någon tröst. Vi har aldrig träffats, men ändå bränner tårarna när jag läser din text. Det hjälper inte dig, det förstår jag. Men mina tankar finns hos dig. Hade jag varit troende hade jag bett för dig. Fast, jag ber för dig ändå! Inom mig en stark önskan att du ska få finna lugn och trygghet. Varm försiktig kram.

    Svar
    • 12 januari, 2018 kl. 15:35
      Permalink

      Tack snälla! Vilken fin och varm människa du är! Och fastän du inte kan fixa mitt mående så blir jag ändå otroligt glad av din kommentar. Den ger mig hopp. Och exakt det där med att man inte kan ta semester från sjukdomen känner jag så igen mig i. Folk säger ju det för att vara snälla, att man är stark, men för mig är det svårt att känna att jag är det. För jag har ju som sagt inget val. Tack än en gång.

      Svar
  • 12 januari, 2018 kl. 16:05
    Permalink

    Jag förstår dig till fullo, har funderat på vart du varit så när inlägget kom o jag läst det så brast jag i gråt.
    Både av så mycket empati till dig samtidigt så känner jag så igen mig i din situation. Är själv sedan ett tag tillbaka inne i exakt det du beskriver med ångesten o svårt att andas mm. (Fast din lungsjukdom har jag inte).
    Det tar som du skriver så lång tid att läka…men jag tänker så här….att så länge jag inte blir rastlös av att sova o släppa kroppen efter mig så är jag i behov av det o då är jag sjuk.
    När jag börjar bli rastlös då är jag på bättringsvägen.

    Så tillåt dig att sova, gå som en zombie o bara vaaa. Snart är det vår o då kvittrar fåglarna igen o värmen kommer till dig. Fram till dess massa kramar till dig ❤️

    Svar
    • 13 januari, 2018 kl. 13:57
      Permalink

      Tack så mycket för din medkänsla! Och tack för ditt råd. Ska låta mig få vara en zombie. Stor kram tillbaka!

      Svar
  • 12 januari, 2018 kl. 17:07
    Permalink

    Äntligen! Välkommen tillbaka!

    Svar
  • 12 januari, 2018 kl. 17:08
    Permalink

    <3 STOR STYRKEKRAM till dig! <3

    Svar
  • 13 januari, 2018 kl. 13:27
    Permalink

    Härligt att se en uppdatering från dig, men ledsamt att läsa hur du haft det den senaste tiden. Jag hoppas så att saker och ting blir bättre snart. Stor kram <3 <3 <3

    Svar
  • 13 januari, 2018 kl. 20:04
    Permalink

    Tack för att du orkar dela med dig, trots
    allt!! Känner igen en del av det du beskriver; framför allt kampen med ångesten och känslan av att inte kunna andas. Vidrigt!!! Och att kämpa, hoppas, vilja så mycket – och så tvingas konstatera: Det var ju inte så här det skulle bli! Jag hoppas av hela mitt hjärta att du snart – fast det blir myrsteg, men ändå framåt!!! – mår bättre!!! 💗

    Svar
  • 14 januari, 2018 kl. 00:32
    Permalink

    Underbart att du är tillbaks här. Jag har saknat dina texter.

    Svar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.