Inte orkat packa upp mina kläder på 6 månader

Idag är en riktig blä-dag. Ändå en blä-dag som jag är tacksam för, eftersom det kunde ha varit mycket värre än bara blä. Nu undrar du säkert vad jag menar. Ska försöka förklara lite.

Fysiskt är det inte bra, vilket vill säga att det är ungefär som det är för det mesta. Somnade sent, vaknade klockan 12.00 av mardrömmar och svettningar. Steg upp och var suddig och yr i hela huvudet. Släpade mig till nedre våningen och kastade mig på soffan och försökte tänka att det ännu kan bli något av den här dagen. Jag har nämligen fått som uppgift av personen jag pratar med om mina problem att försöka tänka lite ljusare tankar när jag vaknar. Så det var vad jag försökte göra i några timmar efter att jag steg upp.

Tänkte att jag kanske kan hålla mig från att ta lugnande tabletter förrän sen eftermiddag eller kväll. Men i mitt förlamande zombietillstånd blev det inte så. Börja känna alla möjliga konstiga symptom i kroppen som jag inte ens orkar skriva om. Hur som helst tog jag en lugnande tablett ganska fort eftersom allt höll på att spåra ur fullständigt. Började kippa efter andan och rapa som en galen gris på grund av att jag svalde så mycket luft. Ett typiskt ångestsymtom. Fick hjärtklappningar och kände mig förkyld och tung och sårig i hela bröstkorgen. Helt slut. Går inte att beskriva.

Nu är klockan 17.15 och jag känner mig fortfarande yrvaken. J har åkt iväg på jobb och kommer inte tillbaka förrän tidigast 23.00. Jag är glad att han har lite ströjobb, för det behöver vi verkligen. Inte för att det märks av någonstans. Här sitter jag med en hög obetalda räkningar igen med kanske 30 € på kontot. J har haft 0 € i flera veckor nu. På det här ska vi klara oss hela mars månad.

Men något som gör mig nedstämd är att jag sitter här och mår såhär. Tänker på alla som har turen att kunna arbeta. Vet också att det finns mång som vantrivs på sina jobb och dem avundas jag inte. Det är mera det att jag önskar så mycket att jag skulle slippa ur den här tjocka dimman och kunna gör saker igen. Skulle göra vad som helst för att kunna leva som vanligt, ha ett jobb och få in lite pengar. Men jag orkar inte.

Jag är sjukskriven ett halvt år till av min psykiater. Men ersättning vet jag inte ännu om jag får för det. Folkpensionsanstalten kan plötsligt bestämma sig för att jag inte är tillräckligt sjuk och ge mig avslag på min ansökan som sjukdagpenning.

Sitter här och försöker förstå mina känslor. Jag är både bitter och deprimerad. Jag skulle så gärna orka ta mig ut och se något annat. Vara med J när han jobbar lite. Det brukade jag göra förut. Jag lärde mig en massa om ljudteknik och var med på mina egna villkor. Oftast blev det för mycket för mig. Men det var ju bara någon gång i året så jag tyckte att priset var värt att betala.

Jag vet att det känns lika jobbigt för J att jag inte kan följa med. Istället sitter jag här och försöker ta mig i kragen. Det som alltid funkar sååå bra. Men har ingen lust att sitta och lipa en hel dag eftersom jag vet att det bara gör mig helt utslagen de kommande dagarna. Och jag är redan mera än utslagen.

Istället kommer mamma hit ikväll och håller mig sällskap. Vi ska kanske försöka få lite hushållsarbete gjort. Själv kommer jag nog inte göra mera än att sitta och titta på. Orkar inget annat. Men hon får mig för det mesta på bättre humör. Gör mig lugnare när det är som jobbigast. Ibland med många kramar och fina ord. Ibland genom att avstyra mina tankar till något helt annat.

Idag funderade jag på att packa upp mina kläder. Vi flyttade för cirka ett halvt år sen och jag har inte ännu fått mina kläder uppackade. Det säger något om graden av depression och ångest. Har inte orkat klä på mig annat än mjukisbyxor, t-skjorta och morgonrock på ett halvt år. Har inte tyckt att det är någon vits att klä på sig när jag ändå bara orkar sitta på soffan.

Sen har jag ju stressätit så mycket att jag knappt får på mig några kläder alls mera. Så det har bara känts onödigt att packa upp. Men nu kanske det blir gjort. Kanske det får mig att känna mig lite bättre också. För inte vill jag ju gå omkring som en morgonrocksklädd zombie i ett helt år. Men orkar man inte annat så orkar man inte. Fast klädskåpet skulle jag gärna få i ordning, trots att jag inte får på mig något. Kanske jag skulle börja känna mig lite mera hemma här då.

Jag trivs jättebra i vår nya lägenhet, men jag har svårt för förändringar. Mitt i allt kaos och all ångest har jag inte kunnat ta till mig att vi bor här. Jag hade aldrig föreställt mig att det skulle bli så här. Det tar evigheter för mig att vänja mig vid något nytt. Detta trots att jag annars är en spontan person som inte tycker om att planera allt för mycket. Men när det handlar om större saker har jag det faktiskt svårt. Det tar ju år för mig att ta in något nytt. Hoppas jag i alla fall snart kommer att inse att vi bor här.

*Bild från Pixabay

Pernilla Bergman

Lungan i stormen är en sajt som erbjuder kamratstöd för kroniskt sjuka. Här hittar du inspirerande artiklar om hälsa, med stort fokus på hur det är att leva med en kronisk sjukdom och psykisk ohälsa. Jag vill förmedla att det är okej att vara sjuk! Ingen ska behöva skämmas för eller smyga med sitt psykiska eller fysiska illamående.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.