Idag har jag varit ensam hemma medan J jobbat. Vissa dagar borde man bara inte vara ensam med sitt eget huvud. Idag har jag mest känt mig ilsken och stingslig. Dagen började med att jag inte tänkte komma ur sängen. Ville bara sova fastän klockan närmade sig tolv. Jag tryckte på snooze minst fem gånger, vilket förstås inte hjälpte någonting.

Till slut pinade jag mig upp och jag kände redan från början av dagen att det är en lungmässigt kaotisk dag på kommande. En ny slemorkan har bosatt sig i min opererade lunga eftersom jag varit så stillsam den senaste tiden. Så nu måste jag röra på mig och göra en massa övningar för att slippa antibiotikakurer och nattliga jourbesök och blodhosta.

Besökte psykiatern

Klockan ett tog jag mig till psykiatern. Vårt möte gick ganska snabbt den här gången. Jag pratade om min oro och min ångest som oftast kommer nattetid. Vi pratade en del om vad som är värt att oroa sig för och vad som inte är det och konstaterade att ibland är det svårt att veta var gränsen går. Jag vill i alla fall försöka bli bättre på att hantera oro och ältande och existentiell ångest, så hon skulle höra med psykologen ifall jag kunde få en tid någon gång i december.

Jag är så skör och sårbar. Tål ingen stress alls. Minsta lilla sak får mig att koka över. Antingen blir jag deppig och storlipar och vakar på nätterna eller så är jag arg som ett bi. Mest är det om nätterna, men också ibland hela dagar. Att motionera skulle vara av största betydelse för mig på så många plan. Om jag skulle orka. Men för mina lungors skulle måste jag börja. För att bibehålla min lilla lungkapacitet och kunna andas behöver jag stärka konditionen. Jag skulle må bättre och inte hela tiden känna att jag har vatten upp över öronen. Måste väl släpa hit en motionscykel eller någonting, illa kvickt!

Panikslagen

Precis efter att jag kom hem från psykiatern fick jag nästan en panikattack när det rosslade till i min lunga. Någonting ville upp och täppte till mina luftvägar så att jag knappt fick luft. Svängde in bilen på gården och öppnade dörren och hängde ut med huvudet ner mot marken och började rossla. Jag var helt pankislagen. Man vet ju aldrig vad det är som kommer upp fastän jag nog anade att det var slem. Den här gången var det tack och lov ”bara” slem. Det är så obehagligt att jag aldrig kan beskriva det med ord. Den där sekunden man tror att man kommer att kvävas av någonting som man inte är säker på vad det är. Det är en attack av ren och skär panik.

Jag höll huvudet kallt, ordagrant. När jag fått ut en del av slemmet stängde jag av motorn och gick in. Då blev jag uppringd av en socialarbetare på Verve. Hon hade kontaktat både pensionsföräskringsbolaget och folkpensionsanstalten och de sade att det inte har blivit något missförstånd i min ansökan om rehabiliteringsstöd. Jag fick ju avslag på stödet och har varit utan pengar sedan juni.

Socialarbetaren tyckte att jag lika gärna kan skippa att överklaga beslutet när dom ändå har bestämt sig för att jag är för frisk för att få pengar. Vilket ju är helt sjukt egentligen för det stämmer ju inte alls. Men jag kunde istället ansöka om något som kallas för rehabiliteringspenning som man kan få medan man väntar på att bli utredd, och jag har ju väntat i princip hela sommaren. Men inte vet jag om jag kan få pengar retroaktivt för så lång tid.

Måste ta emot heldagsarbete

För hösten ska jag försöka ansöka om arbetslöshetsunderstöd från arbetskraftsbyrån. En helt annan instans. Därifrån har jag också fått papper hem om att jag måste ta emot heldagsarbete för att få stöd. Det hjälps inte att man är sjuk. Det är helt sinnessjuka system! Jag har skickat in en förklaring som de bett mig om där jag skrivit att jag är sjukskriven tills vidare men att jag ansöker om arbetslöshetsunderstöd eftersom jag inte har möjlighet att få något annat stöd.

Allt är osäkert. Det tar på krafterna något enormt. När jag suttit med mina blanketthögar och sökt efter papper och intyg som jag inte vet vart jag lagt blev jag flyförbannad på allt och alla. Jag märkte hur jag höll på att koka över av ilska medan jag jobbade och slet. Det känns så onödigt att ödsla livstid på det där, men man måste ju försöka i alla fall. Men när det ändå aldrig tycks leda någon vart.

Ångest i mataffären

Efter att jag hade fyllt i FPAs blanketter lade jag dom i ett kuvert och gick ut genom dörren. Åkte till mataffären där det också finns en postlåda. Jag har haft sån ångest för att gå till affären den senaste tiden. Vill inte träffa någon. Vill inte prata. Vill bara dra mössan över huvudet och krypa längs med marken. Men idag så utmanade jag mig själv och gick med huvudet högt de hela 10 minuterna jag var i affären.  Jag hjälpte en gubbe att hitta kokosflingor till och med. Sedan funderade jag på varför jag gjorde det, för sådan är jag. Jag funderar på allt och ifrågasätter saker. Kom till slut fram till att jag är en vänligt sinnad och hjälpsam människa. Jag mår bra av att hjälpa andra. Det ger mig energi, men ibland orkar jag ingenting. Vill bara ge mördande blickar vart än jag går för att jag känner mig så irriterad. Arg på allt och alla oförstående idioter, om jag riktigt ärligt ska beskriva hur jag känner.

Men det ska i alla fall bli skönt med lite avkoppling på veckoslutet. Vi ska ju åka upp till Vasa för att delta i bloggalan där jag är nominerad till årets hälsoblogg. Måste börja fokusera på mera trevliga och lättsamma saker nu, men det är ju lättare sagt än gjort när man blir indragen i en massa idiotier helt mot sin vilja. Det bara kommer med sjukdomen som en bonus. Morr och fräs alltså!

Bild från Pixabay

Dela inlägget
Share on Facebook
Facebook
5Tweet about this on Twitter
Twitter