I natt hade jag svårt att somna eftersom jag hade haft hjärtklappningar hela dagen. Riktigt jobbigt obehagligt smällande och dunkande. Det är antagligen en blandning av sömnbrist, stress och cytostatika. Hela gårdagen gick åt till att sitta utmattad på en stol och stirra tomt framför mig. Jag har så mycket att tänka på med alla avslagna beslut att jag är högt uppe i varv och min kropp säger till på skarpen. När jag skulle sova gick det inte eftersom pulsen dunkade i huvudet, händerna och fötterna. Allt kändes obehagligt och tungt, men till slut somnade jag ändå på något sätt efter många timmar av dränerande ångest.

Jag vaknade klockan 11.30 idag av att J kom och väckte mig. Igen var jag omänskligt trött, men jag måste försöka tvinga mig upp eftersom jag nästa tisdag ska på en utredning av min arbetsförmåga. Redan nu måste jag börja tvångsöva för att alls ha möjlighet att orka upp före åtta nästa tisdag och åka 40 km till Åbo.

Får inte en lugn stund

Lungorna rosslade till och jag måste hänga ner över sängkanten. Upp kom blodigt slem. Mina lungor är ilskna nu. Dom ropar att jag ska ta det lugnt. Sluta stressa och bara vila, men i det här läget med alla avslagna pensionsbeslut är det väldigt svårt.

Jag kämpade mig upp och satte mig framför datorn med en kopp kaffe. Öppnade Facebook och ramlade över en artikel om en flyktingfamilj i min hemstad. De är nyblivna föräldrar till en dotter, och mitt i sin glädje har de fått chockbeskedet att pappan inte kommer att få uppehållstillstånd. Att splittra familjen är inte ett alternativ, så i värsta fall om de inte lyckas med att överklaga beslutet blir de tvungna att flytta till Irak där det är allt annat än tryggt. Ett litet barns framtid stå på spel. Familjen lever i ständig oro varje dag. Pappan får inte kontakt med sin familj som fortfarande är kvar i ett oroligt land. Det enda de kan göra är att följa med vad som händer på tv. Jag blir mörkrädd.

Traumatiserade människor mobbas

Jag kan inte förstå vilket sjukt samhälle vi lever i! Människor som genomgått trauman får sina liv slagna i spillror. Några välbärgade beslutsfattare sitter i ett rum och går igenom lite papper och väljer att ödelägga människors framtid. Jag undrar hur det känns att sitta och fatta sådana beslut? Det verkar ju som om det inte känns alls. Hur hjärtlösa och empatilösa kan människor vara?

Ett stort problem förutom empatilösheten och hjärtlösheten är att beslutsfattare är så distanserade från allt som verkligen sker. Det är ingen ursäkt. Men dom kanske själva borde gå ut och träffa dessa svårt traumatiserade människor som dag ut och dag in går och oroar sig för att skiljas från sina familjer och för att få framtiden förstörd. De är livrädda för att bli skickade tillbaka till ett ställe där de har blivit dödshotade och torterade. Skulle beslutsfattarna fatta liknande beslut om det gällde deras egna barn eller familjer måntro?

Ser inte människan bakom pappren

De kanske själva skulle pröva på hur det är att vara svårt sjuk och må psykiskt dåligt dag ut och dag in i många ur, utan något ljus i sikte. De kanske själva skulle pröva på hur det är att ha tungt att andas och hosta blod och leva i ständig ovisshet och få ett beslut framför näsan om att de inte har rätt till någon hjälp alls. Eller ännu värre, måste ta sitt pick och pack och sticka till Irak.

Du ska orka slåss

Sedan ska du som traumatiserad och svårt sjuk ha krafter för att slåss. Du har inget val. Du ska blanda in jurister och lägga ut alla dina pengar som du inte har, och all din tid på att leta efter minsta lilla kryphål för att får rätt. Som flykting ska du samtidigt visa att du vill arbeta, lära dig nya språk, försöka ditt allra bästa för att visa att du är engagerad i samhället och att du duger. När du egentligen som utstött borde bli mött med empati och få känna dig välkommen och trygg. Det är människomisshandel det är frågan om, ingenting mindre.

Som svag i det här landet, sjuk, arbetslös eller flykting eller allt på en och samma gång blir du utstött och gnuggad med huvudet i rännstenen. Du blir sedd på som en potentiell bedragare och utlämnad till ditt eget öde. Jag är förfasad och jag skäms för det här samhället! Den som har det bra har bara tur verkar det som. Det hänger på dig själv om du klarar av att göra det bra för dig.

Och allra mest undrar jag hur dom här beslutsfattarna sover på nätterna?

Bild från Pixabay