Något av det allra mest frustrerande man utsätts för som sjuk är instanskrigen. Jag kallar det för krig eftersom det åt ut och år in är ett enda kämpande med blanketter som ska fyllas i, återkrav på pengar, beslut som görs på felaktiga grunder och så vidare. Plötsligt en dag saknar man rätt till stöd som man haft i flera år. Stöd som har fått vardagen att ens gå lite runt. Vindarna kan vända hur som helst när som helst. Man har ingen personlig kontaktperson att vända sig till när man står mållös och handfallen och febrilt försöker förstå sig på myndigheternas märkliga beslut.
Hur svårt kan det vara att fylla i en liten blankett?
Allt man har är papper och blanketter som man läser om och om igen, utan att förstå ett skvatt. För en person som arbetar på en instans och är van med hur saker går till kanske det verkar som om vi kunder bara är lata människor som inte ens orkar fylla i en liten blankett nu och då. Det kanske verkar som ett rimligt krav för att få lyfta ett stöd. Och det kanske det skulle vara också om det skulle vara så enkelt att man bara fyllde i en blankett för att få ett stöd som man har rätt till.
Men nu är det inte så verkligheten ser ut. I verkligheten är det inte en instans man har att göra med. Som sjuk ska man fungera som informatör mellan folkpensionsanstalten, arbetskraftsbyrån, socialen, vården (oftast mellan flera olika vårdavdelningar) och pensionsförsäkringsbolag, besvärsnämnden, rehabiliteringsanstalter med flera. Och det är alltid man själv som ifrågasätts. Det är man själv som gjort fel, inte instanserna. Den ena avsäger sig allt ansvar och hänvisar till den andra som hänvisar till den tredje. Själv står man hjälplös, förvirrad och kraftlös, helt utlämnad till sitt eget öde.
Alla har sina egna system som man måste sätta sig in i. Alla har sina egna blanketter. För varje blankett man fyller i måste man ta hänsyn till en annan. Saker kan krocka. Den ena stödansökan kan förhindra den andra. Man måste själv orka leka detektiv och ringa runt till alla de olika instanserna, oftast får man ingen klarhet efter samtalen. Ingen verkar ha koll på någonting. Den ena instansen hänvisar till den andra och det är kunden som får lida.
Ett år av instanskrig
Som exempel kan jag ta upp mina instanskrig under ett års tid.
Våren 2016 hade jag varit flera månader utan mitt rehabiliteringsstöd eftersom lungläkaren inte tyckte att han skulle sjukskriva mig mera och istället tyckte att jag skulle vända mig till psykiatriska eftersom de kunde skriva ut längre sjukledighet än lungläkarna.
Jag fick en psykiater att skriva ut sjukledigt till mig för några månader framåt men då måste jag ansöka om rehabiliteringsstödet för en ny diagnos (depression), vilket jag inte visste om det skulle gå igenom.
Från lungavdelning till psykiatriska till socialen
Beslutet dröjde längre än fyra månader så jag blev tvungen att gå till socialen eftersom jag varken kunde betala hyra, mat eller mediciner. Det här var i februari 2016. Socialen såg tre månader tillbaka på mitt och min mans kontoutdrag och såg att vi hade fått en liten summa i skatteåterbäring i december och tänkte inte bevilja oss något socialbidrag på grund av det. Som tur fick vi i alla fall en liten summa pengar därifrån till slut så att vi klarade av att betala en hyra och några räkningar.
Jag ansökte under tiden om allmänt bostadsbidrag eftersom vi var helt panka och jag inte visste vad jag skulle ta mig till. Fick det beviljat som tur.
Jag fick till slut rehabiliteringsstöd beviljat för depression och i och med det kunde jag också ansöka om garantipension. Det har man rätt till när man har rehabiliteringsstödet som är en form av tillfällig invalidpension. Några månader var räddade tack vare det här.
Glädjen kortvarig
Men glädjen var ju inte långvarig när jag fick återkrav på det allmänna bostadsbidraget, eftersom jag skulle ha behövt ansöka om pensionstagarens bostadsbidrag när jag fick rehabiliteringsstödet beviljat retroaktivt. Så det blev ett återkrav på ca 600 € som jag på något vis lyckades slingra mig ur med nöd och näppe. Fick bara lite skrämselhicka.
Sen blev det maj och då var jag på återkontroll hos en ny psykiater. Den tredje psykiatern på några månader. Hon konstaterade att min depression inte är det huvudsakliga problemet, utan det är min lungsjukdom. Det var inget nytt för mig. Men det betydde att hon inte tänkte skriva ut mera sjukledighet för depression.
I början av juni fick jag mitt sista bidrag. Då fick jag kontakta min lungläkare igen och ha sa att vi måste reda ut min arbetsförmåga och rekommenderade att jag skulle ansöka om yrkesinriktad rehabilitering. Under tiden skulle han skriva ut sjukledigt så att jag kunde få rehabiliteringsstöd.
Avslag på alla stöd
Under sommaren var jag så sjuk att jag åt flera antibiotikakurer och besökte jouren. Det hördes inte ett knyst om mina stöd på hela sommaren. Men jag visste att behandlingstiden för rehabiliteringsstöd är tre månader. Jag var säker på att jag skulle få stödet. Jag hade ansökt om både rehabiliteringsstöd, pensionstagarens bostadsbidrag och garantipension. Döm om min förvåning när FPA i slutet av sommaren gav avslag på precis allt. Jag skulle inte få fara på yrkesinriktad rehabiliteringsutredning och inte skulle jag heller få fortsatt stöd för min lungsjukdom.
Det var här som helvetet utlöstes. Jag fick ringa till min lungläkare och fråga vad jag riktigt ska ta mig till. Han hjälpte mig med att reda ut den yrkesinriktade rehabiliteringen. Så jag fick en kallelse till utredning i oktober.
Fem månader utan inkomst
Jag var utan pengar ända till november. Jag fick reda på att mitt pensionsförsäkringsbolag plötsligt hade beslutat att jag inte var tillräckligt sjuk. Enligt dom var min arbetsförmåga inte ens nedsatt till hälften, utan jag skulle kunna arbeta som vanligt.
Jag var väldigt sjuk. Så sjuk att jag inte kunde delta i den yrkesinriktade rehabiliteringen. Blodhostan ökade och jag var riktigt svag av depression och stress på grund av allt jag utsatts för.
Försökte överklaga
Jag skrev brev till pensionsförsäkringsbolaget. Fick hjälp med att skriva en överklagan till besvärsnämnden för det felaktiga beslutet. Jag ringde runt som en dåre. Kontaktade till och med en jurist och tänkte på att ta lån, eller att mina föräldrar skulle ha blivit tvungna att ta lån i mitt ställe för att kunna finansiera en jurist. Värre har jag inte varit med om.
Jag deltog i den yrkesinriktade rehabiliteringen och mådde så dåligt att jag hostade blod under hela den tiden jag var där. Det tog enormt på mina krafter. Den sista sessionen var i november. Där fick jag hjälp med mina stödansökningar. De berättade att det inte är någon vits för mig att försöka få rätt. Utan de gav rådet att jag skulle lägga ner försöken att överklaga och börja studera istället. Jag kunde efter studierna på nytt försöka ansöka om något som kallas delinvalidpension.
Pappa fick betala hyran
På den yrkesinriktade rehabiliteringen hjälpte de mig med stödansökningar. När man väntar på att få delta i någon form av rehabilitering har man tydligen rätt till rehabiliteringspenning som är ett helt annat stöd. Då fick jag tack och lov lite pengar betalt retroaktivt. Då hade jag varit utan stöd från juni till november. Det är cirka fem månader utan en cent på kontot. Pappa fick hjälpa oss att få hyran betald ibland.
Jag ansökte också om allmänt bostadsbidrag i november och fick det beviljat, som tur var. Firman som utredde min arbetsförmåga sade också att jag ska anmäla mig som arbetslös till arbetskraftsbyrån för att få stöd för vintern. Jag skulle också ansöka om anstaltsrehabilitering för lungorna och försöka få en studieplats på en finsk skola i Salo (ca 50 minuters bilresa hemifrån).
Måste söka heltidsarbete
Jag ringde till arbetskraftsbyrån och där sade de att jag måste vara skriven som heltidsarbetssökande för att ha rätt till stöd. Så det gjorde jag, trots att jag inte kan ta emot arbete. Jag fick stödet utbetalt i januari 2017. Men glädjen var inte långvarig eftersom jag också ungefär samtidigt fick ett beslut beviljat från FPA om anstaltsrehabilitering i Tammerfors. Det skulle innebära fem dagar tre gånger under ett års tid, tre timmar hemifrån.
Under julen var jag så sjuk att jag togs in på sjukhus. Helt färdig av stress och lunginflammation. På julafton fick jag komma hem som tur, men återhämtningen har gått långsamt. Blodhostan har varit ihållig och depressionen värre.
Jag blev antagen som studerande den 16.1.2017 på den finska skolan i Salo. Studierna är på distans men man ska ändå vara på skolan ungefär en gång i månaden.
Förmån på felaktiga grunder
Plötsligt fick jag meddelande av FPA att jag arbetslöshetsförmånen för oktober 2016 till december 2016 har betalats ut på felaktiga grunder och en del kommer att återkrävas. Istället ska jag leva på rehabiliteringspenning.
Nu är ångesten så stark att jag inte vet vad jag ska göra. Jag borde vara i Tammerfors redan i slutet av februari men känner att jag inte kan. Jag mår så dåligt att jag skakar bara av tanken på att åka dit. Funderar på att inhibera allt. Jag orkar inte med så här mycket. Sjuk är jag dessutom hela tiden.
Mitt huvud bara snurrar. Jag har ingen att kontakta som har en helhetsöversikt. Allt detektivarbete måste jag sköta själv. Det kommer hem blanketter i mängder som ska fyllas i och jag orkar ju inte ens med hälften.
Oklart om jag kan få studiestöd
Jag borde ansöka om det där studiestödet i rehabiliteringssyfte som det inte alls är säkert att kan beviljas. Kraven lär vara ganska strikta och jag är inte säker på om jag kommer att slutföra hela utbildningen eller bara den delen som har med sociala medier att göra. Och tydligen vill inte FPA godkänna stöd om studierna inte leder till en examen. Det är ju helt sjukt. Jag har inte ens orkat se på blanketterna, men jag har i alla fall plockat fram dem.
Nu är frågan vad jag ska göra om jag ställer in rehabiliteringen. Kommer jag igen att få brev om att rehabiliteringspenning har beviljats på felaktiga grunder? Vad händer sen? Ett nytt pappershelvete?
Vad gör jag sen när och om jag har studerat klart? Jag kan ansöka om den där delinvalidpensionen men i mitt fall betalas den ut av mitt pensionsförsäkringsbolag och eftersom jag varit sjuk och inte hunnit arbeta i mitt liv så blir den inte högre än 4 € i månaden. Och dessutom har jag senare fått höra att man måste ha en fast anställning för att få delinvalidpensionen beviljad. Men hur stor är sannolikheten att jag skulle få det beviljat när de redan har bestämt sig en gång för att jag är fullt arbetsförmögen?
Ingen långsiktig lösning
Jag undrar om min enda lilla chans är att vara arbetslös som söker heltidsarbete för resten av livet? Ingen lösning i sikte. Ingen har en helhetsbild av någonting. Det är jag ensam som får hålla på och kämpa och strida som en galning, medan någon beslutsfattare sitter med sin munk och kaffekopp på sittkontor och skriver ”avslag” på ett papper. Förstår dom alls vilket helvete dom utsätter folk för? Och då har jag bara berättat om vad jag utsatts för under ett år. Tänk dig det här som upprepas år efter år, när man är så sjuk att man ligger veckor på sjukhus där emellan.
Sjuk av instanskrigen
Jag har helt klart blivit sjukare av alla instanskrig. Så här dåligt har det inte varit med sjukdomen på länge. Jag har inte ens haft krafter över för att sköta kosten och motionen. Jag har bara legat hemma och hostat blod och gråtit. Då förväntas jag ha lust och ork att studera och så vidare. Hur tänker man?! Systemen vi har idag är sinnessjuka! Ingen människa borde utsättas för det här, och allra minst en sjuk person. Systemen är omänskliga och kränkande. Skulle jag arbeta på någon av de instanserna jag nämnde skulle jag skämmas livet ur mig.
Ingen social trygghet
Och är det någon som inbillar sig att vi har någon form av social trygghet och rätt till ett värdigt liv i det här landet så kan jag konstatera att så är verkligen inte fallet. Det är bara att hoppas på att man aldrig blir sjuk, för de sjuka ska trampas på tills de inte längre orkar existera. Allt jag begär är några hundralappar per månad så att jag ska kunna betala ens en liten del av min hyra och möjligtvis mina mediciner, men det är för mycket begärt. Varför göra det så omöjligt? Vad är tanken och logiken bakom allt detta? Det här känns inte som ett värdigt liv. Den allra mest grundläggande tryggheten saknar jag helt. Jag har inte kunnat andas ut på flera år och mår väldigt dåligt av denna misshandel.
Men suck..hur är det meningen sjuka ska orka? Kan du inte ta hjälp av media?? Det kan ju inte få vara såhär svårt??!!
Ja inte förstår jag heller hur det ska göra såhär svårt. Yle gjorde till och med ett reportage om mig julen 2015 ,men inte har det lett någon vart heller. https://svenska.yle.fi/artikel/2015/12/22/pernilla-bergman-och-lungan-i-stormen
Kokar inombords för allt du måste stå ut med! *styrkekramar*
Man känner sig som om man inte passar in i systemet, ett specialfall som ingen vet vad dom ska göra med och så blir det avslag eller felaktiga uppgifter istället. Jag är också arbetssökande för tillfället, med arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte (24h/vecka), bara för att vara berättigad till de stöd jag behöver för att klara mig. Jag vet inte när jag sist skulle ha orkat iväg alla 4 dagar i veckan till verkstaden senast, krafterna räcker ju inte till, och så måste man vara heltidsarbetssökande till lika… Har nu ett par månader i gången fått förlängning på detta avtal, men senast till sommaren tar denna möjlighet slut. Vad som händer sedan vet ingen, det återstår att se. Förbaskade ovisshet.
Det är ju helt galet alltså! Förstår inte för mitt liv varför dom skickar dig på någon ungdomsverkstad plus att du ska vara heltidsarbetssökande. Vad ger det för uppfattning till den lidande människan? Att inget lidande är tillräckligt och att man aldrig kan veta när det fjuttiga lilla stödet som för vardagen att ens lite fungera rycks ifrån en. Det känns ju som om man inte är värd någonting. Sen blir man ju såklart deprimerad, som om kroniska sjukdomar och vad de ställer till med i sig inte skulle vara tillräckligt med fysiskt och psykiskt lidande. Man får ju ofta höra sånt som att “ta ingen stress”, “det löser sig nog” och “ta en dag i taget”. Man psykar ju sig själv med det här också för att överhuvudtaget orka, men samtidigt så är det man själv som står där med noll euro på kontot när hyran ska vara betald, inte har pengar till mat eller mediciner, så det är ju helt omöjligt att koppla av.
Hoppas verkligen att du inte blir i pisset nu under sommaren. Trevlig tid att hålla på och instanskriga när folk inte ens är på jobb. Styrkekramar till dig också! Och tyvärr kunde vi inte komma på söndagen för jag mådde så otroligt dåligt.