Idag gästade jag den finlandssvenska ungdomsradiokanalen radio X3M. Mina ögon var så trötta efter en rätt så sömnlös natt att de bara sved, och jag var så slut att jag inte var säker på om jag skulle få ur mig en endaste en vettig mening, men på något sätt gick det i alla fall. Det brukar det alltid göra sen när det verkligen gäller.

Berättade om min historia

Jag hade förberett mig sådär i stora drag på frågorna jag skulle få, men av erfarenhet vet jag att det inte är någon idé att följa ett manus när man ska prata i radio. Det blir bara stelt och tillgjort och låter otroligt tråkigt. Jag hade ändå framme mina papper med några uppskrivna punkter på bara utifall att jag skulle få total blackout. För jag är inte alls en person som gillar att synas och höras. Men om kronisk sjukdom kan jag tänka mig att prata för att jag för länge sedan förstått att det behövs.

Jag berättade om hur min sjukdom upptäcktes, om alla operationer jag varit med om och om mina många år av ändlöst instanskrigande. Jag gav också några tips på hur man som vän till en kroniskt sjuk på bästa sätt kan visa sitt stöd.

Det blev en del tekniskt strul som berodde på missförstånd. Fick plötsligt oinbjudna gäster mitt i min intervju som uppenbart inte själva förstod att de pratade mitt i vår sändning. Dom sjöng galna låtar. Det hel blev rätt så komiskt. Vi tog det hela med ro, för vad kan man annat göra?

Egen ljudtekniker

Med mig hade jag min man som ljudtekniker. Han har arbetat på Yle i många år förut och gör ännu inhopp när det behövs. Det var skönt att ha honom med som moraliskt stöd, och så fick han reda ut det tekniska strulet.

Jag tror inte att intervjun kommer att gå att höra på i efterhand, och högst antagligen inte i Sverige. Men om det går så säger jag till.

Men jag kommer ändå att göra videobloggar i framtiden, där jag tar upp ungefär samma saker som på intervjun idag, så för den som vill höra mig berätta mera om min historia så kommer det att komma tillfällen.

Jojje fixade teknikstrulet.