Jag önskar att jag hade något positivt eller vettigt att rapportera om, men det har jag inte riktigt. Jag går på lugnande tabletter för att klara vardagen. Det mesta jag gjort är att jag har varit till en ny psykiater och till en läkare. Har fått nya mediciner igen. Ska nu testa en som heter voxra.

Problemet är det att jag inte vet vad problemet är. Jag har så många mystiska symptom och jag har så svårt att ens försöka inse en smula att mycket kan vara ångestrelaterat, eller har att göra med medicinbiverkningar.

Jag får svaghetsattacker och känner mig allmänt svag, tycker ja skakar i vänster hand, ser suddigt på vänster öga. Ibland bättre och ibland sämre. Både psykiatern och läkaren sa att det kan bero på ångest och depressionsmediciner att man får svårt att fokusera. Jag har haft det här med synen ända sedan jag hamnade in på sjukhus i somras. Det var som att sätta huvudet in i en burk. Allt blev suddigt, både syn och hörsel. Hade sån otrolig ångest. Satt bara och skakade och klarade inte av att vara ensam. Grät när J och mamma och pappa for hem.

Det small liksom till då i somras. Högst antagligen av långvarig stress och sömnbrist. Det har hänt en massa tråkiga saker i mitt liv. Jag har befunnit mig i något sorts gränsland i flera år, men nu är jag helt slut. Orkar absolut ingenting. Kan inte koncentrera mig, är sorgsen, gråter mycket och har panikångestattacker. Men i flera veckor eller månader kanske så grät jag inte alls, utan jag var bara skräck- och panikslagen. Satt hemma och skakade dygnet runt och höll J i handen.

Hypokondrin har liksom tagit över. Jag är helt övertygad om att jag har en massa hemska fel som inte är upptäckta. Jag har googlat och läst en massa. En tid klarade jag inte av att sluta googla. Jag hade nya fel varje dag. Och jag fotade olika kroppsdelar och skickade runt fotona och var livrädd för vad det kunde vara.

Nu ska jag medicineras för depression, hypokondri och svår ångest. Först testade jag med mirtazapin. Höjde min dos i cirka fyra veckor, men jag har aldrig mått så skit som då. Jag orkade ju ingenting annat än att sitta på soffan och blunda och svettas och ha dödsångest.

Nu ska jag ingen testa en ny medicin, som kanske tar flera månader för att verka. Är rädd för biverkningarna, men jag testar nog vad som helst för att försöka ta mig ur det här helvetet. Vet inte hur länge det kommer att vara så här. Men det är ingen vits att fundera på det ens.

Jag är förvånad att jag har lyckats skriva ihop det här inlägget. Jag har inte kunnat koncentrera mig på månader nu. Har inte kunnat se på en skärm utan att må illa. Och så har jag ju suttit så mycket stilla att ryggen och nacken är låsta på många ställen. Känns som att allt bultar, ändå upp i huvudet och har ofta hjärtklappningar så att jag tror att hjärtat ska hoppa ur kroppen.

Vill inte ens skriva om det här för då börjar jag tänka på det ännu mera. Och jag behöver ju kunna tänka på något annat. Men hittills har ungefär varje vaken minut gått ut på att analysera symptom, må skit och känna hur saker känns i kroppen.

Nu får man åtminstone kontakt med mig lite bättre än för någon vecka sedan. Då gick det inte att prata med mig för jag var så inne i min skräck. Och det är jag fortfarande. Jag kan få sån ångest bara jag tänker tanken på att behöva prata med en människa eller skriva ett mail att jag bara sitter och svettas på soffan som en geléklump.

Så nästa gång jag bloggar så vet jag inte vad jag ska blogga om. Hoppas att jag har något muntrare att rapportera om. J har i alla fall tyckt att jag är lite mera mig själv igen emellan varven. Men själv känner jag inte igen mig själv alls. Känns som att titta i spegeln och inte fatta vem det är man ser. Ett vrak i morgonrock med håret i en trasslig knut mitt på skallen med mörka ringar under ögonen. När ska det vända? Allt som jag normalt tycker om att göra orkar jag inte koncentrera mig på. Eller så är jag för svag i kroppen eller för skakig i händerna. Orkar inte med mera sjukdom just nu. Vill bara skita i att analysera precis allt och försöka må bättre, men det tycks inte gå utan mediciner just nu.

Och bipackssedlar kan jag inte läsa alls för då har jag alla symptom och biverkningar som beskrivs. Så J gömmer allt som kommer med i medicinburkarna. Helt sjukt…

Dela inlägget
Share on Facebook
Facebook
65Tweet about this on Twitter
Twitter