Den här veckan skulle jag vilja uppmärksamma alla kroniskt sjuka män. Jag vet att ni finns där ute och lider precis lika mycket av svåra sjukdomar som kvinnorna, men ändå tycker jag att ni är rätt så osynliga. Ni håller en låg profil. De flesta stödgrupper för kroniska sjukdomar som jag är medlem i domineras av kvinnor. Jag skulle vilja gå till botten med det här och hjälpa till att göra era röster hörda.
Lever upp till normer
Män lever ofta upp till en massa normer. Som man ska man vara hård på ytan, inte klaga och inte visa känslor. En man som känner att livet är hopplöst och sitter och hemma och gråter anser sig inte vara stark, som en man borde vara enligt en massa oskrivna regler och normer.
Män pratar sällan om sina problem. Speciellt psykiska problem och känslor sopas flitigt under mattan. Många är rädda för att bli utskrattade eller stämplade som fega känslosamma mesar av vänner, arbetskamrater och bekanta. Fastän man som man håller på att säcka ihop inombords gäller det att hålla ihop, tills allt en dag brister.
Pratar inte om känslor
Få män pratar med andra män om känslor. Det är för intimt, ibland kanske för löjligt. Kvinnor är bättre på att få ur sig sina känslor. Därför är det lättare för dem att prata om sina kroniska sjukdomar också som är starkt sammankopplade med skörbarhet och starka känslor. Vi är inte lika oroade för att tappa ansiktet inför folk som män är, fastän det är klart att det inte är lätt för kvinnor heller.
Det borde bli mera okej för män att också känna att ingen ser ner på dem för att de öppnar upp och pratar om sina sjukdomar. Män är inte osårbara superhjältar som tål nederlag efter nederlag, stiger upp och ruskar lite på huvudet och fortsätter som om inget skulle ha hänt varje gång en kronisk sjukdom ger dem ett slag i ansiktet. Män behöver också prata om det svåra. Män blir lider också psykiskt av sina sjukdomar, precis lika mycket som kvinnor.
Vill uppmärksamma männen
Nu riktar jag mig alltså till er män. Den här veckan vill jag uppmärksamma er på Lungan i stormen eftersom jag tycker att det är väldigt viktigt att ni också ska få känna att det är okej att vara sjuka.
Lämna gärna en kommentar på bloggen och förklara om hur du som man känner angående det här. Skulle gärna se att vi får igång en diskussion om det här ämnet. Varför håller män en så låg profil när det kommer till sjukdomar? Har kvinnor det lättare? Vad tycker du som man att är svårt med att prata öppet om din sjukdom och känslor och tankar kring den?
Bloggar du?
Har du en blogg där du skriver öppet om livet med en kronisk sjukdom så får du gärna lämna en länk också.
Jag kan tipsa om en man som bloggar öppet om sin sjukdom. Andreas Kuschel är en multisjuk trebarnsfar och till hans blogg hittar du här.
Bra skrivet!
Äntligen har jag väntat på att nån skulle vakna upp!
Själv har jag sett kvinnor drabbas av sjukdomar.
Jag pratar öppet om.Min sjukdom för andra, men inga män svarar så jag får svar av underbara o härliga kvinnotvsom drabbar.
Är sjukskriven, hörselskadad men på väg att bli döv småningom så jag väntar fortfarande på om Västmanland landsting betalar för operationen och Ci;t så jag kan få höra min röst omgivningen. De har regel att inte ge två st Ci implantat till vuxna.
Jag vill Ju hänga med tex julbord med familjen.
Jag har svåra smärtor dagligen med stelhet, kramper och smärtor som att gå på glödande eldkol under fötterna dagligen. Har fått rullstol, Rullator o eloped för få vara frihet och självständig het med medicinering.
Män bör våga Öppna ögonen för se omgivningen att vi inte vara ensamma om sjukdomar o.Kristinehamn.g oss män.
Jag skäms inte!
Jag berättar gärna om sjukdomen och svårigheter vi har omkring oss både män o.kvinnor,barn och ungdomar.
Vi behöver faktiskt vänner,hjälp,skratt,hitta på nånting än att tycka synd om oss.
Hjälp oss leva istället.
En klubb att ses och träffas som läger en gång/månad i 14 dagar.
Mvh Jonas lindblad, 43 år
Tack för din kommentar! Skulle du kunna tänka dig att jag skulle ställa dig lite frågor och skriva om hur du upplever det att vara sjuk som man?