Teknikfik skriver om hur vanligt det har blivit att folk som sysslar med sociala medier som bloggare och youtubers går in i väggen och bränner ut sig. Det här tycker jag man ser att har blivit allt vanligare. Inte bara när det gäller folk som har sociala medier som sitt arbete, utan också hobbybloggare sätter en väldigt stor press på sig själva.

Själv vet jag inte riktigt vad jag anser mig själv vara. Min utgångspunkt är att jag skriver för att det är roligt. Jag har innerst inne en önskan om att göra bloggen till mitt levebröd, men vägen dit är nog lång. Just nu är jag glad om jag genom annonsintäkter kan täcka serverutgifterna.

Skrev inlägg varje dag i ett år

Före jag bytte till en egen domän bloggade jag på den finlandssvenska bloggportalen Sevendays. Det är den största finlandssvenska bloggportalen. Ungefär ett år bloggade jag där. Under det året skrev jag ett blogginlägg sex dagar i veckan. Totalt blev det cirka 350 inlägg.

Inläggen jag skrev var mer i stil med artiklar. Det var faktaspäckade inlägg med källhänvisningar som handlade om kronisk sjukdom, psykisk ohälsa eller kostrådgivning. Varje dag steg jag upp, letade efter artiklar och fakta som jag tyckte att var tillräckligt intressant och relevant för mig blogg. Sedan satte jag igång och skrev. Skrev om. Läste igenom och rättade stav- och grammatikfel tills jag var nöjd.

Läs också  På sjukhus

Sedan skrev jag en presentation för inlägget och letade efter foton som var beskrivande för innehållet. Ofta tog jag egna foton, men långt ifrån alltid. Sedan publicerade jag inlägget i relevanta grupper och försökte marknadsföra det på ett bra sätt. Och för att inte tala om SEO-optimeringen.

Ibland skrev jag inlägg om min vardag som kroniskt sjuk. Det tyckte jag att var ungefär som att ha en ledig dag. Att skriva om min vardag var bara att låta fingrarna löpa över tangenterna och berätta om vad som hänt under dagen.

Lämnade Sevendays

Efter ett år lämnade jag Sevendays för att försöka stå på egna ben. Jag startade en egen sida som jag förstås också döpte till Lungan i stormen. Då tog arbetet fart på allvar. Jag skrev och skrev. Bättre inlägg, fullspäckade med fakta och användbara tips och tekniker för att underlätta livet som kroniskt sjuk. Samtidigt började jag försöka mig på att videoblogga också.

Jag var orolig för att ingen skulle vilja läsa min blogg längre. Men under ett år lyckades jag få över 2000 nya följare och läsarantalet tredubblades och fortfarande ser det ut att stiga. Själv kunde jag inte tro att det var sant. Kan inte tro det ännu heller. Att min lilla blogg kunde bli sådär populär? Hur gick det till? Stort tack till alla mina läsare!

Läs också  Kontakten med läsarna är det bästa

Satte stor press på mig själv

Självklart satte det här press på mig. Jag ville ju att läsarna skulle fortsätta att följa mig. Då måste jag ju också ge dom en anledning till att fortsätta. Jag bloggade som en galning skulle jag säga. Ända tills nu har jag hållit på. Jag förstår inte hur det har gått till eftersom jag under de senaste åren har haft så mycket problem med min lungsjukdom. Men till och med på sjukhus levererade jag. Både blogginlägg och ett videoinlägg. Och så gjorde jag en intervju med en tidning medan jag satt med lunginflammation i en sjukhussäng och hostade blod. Bara för att jag inte vågade säga att jag var så sjuk som jag var. Vem gör sånt?

Det jag vill komma till är att jag förstår mycket väl att också en liten vardagsblogg kan göra en människa utbränd. Jag har en fysisk sjukdom och på grund av den också psykiska problem. Bloggen var från början tänkt att vara en plats att andas ut på, men det blev mycket mera än så. Både mina egna och andras förväntningar steg med tiden.

För mycket av det roliga

Först nu inser jag att mitt skrivande, trots att det bara är tänkt att det ska ge mig mening och glädje i livet kan få mig att må väldigt dåligt. Jag måste varva ner lite. Ta pauser och sänka kraven. Sluta kommer jag inte att göra. Jag tycker så mycket om det jag gör och det känns viktigt att kunna hjälpa andra kroniskt sjuka människor att må bättre. Det känns som om att det är min uppgift här i livet.

Läs också  Straffad av arbetskraftsbyrån för ett missförstånd

Till andra bloggare och vloggare vill jag bara säga att det är viktigt att känna efter när det blir för mycket av det roliga, för då är det inte roligt längre. Och när det gått så långt att man blivit utbränd av att blogga på hobbynivå kan man nog inte kalla det för en hobby längre. Då är det blodigt allvar.

Hur känner du?

Du kanske också gillar
På sistone har det varit så mycket att jag knappt orkat blogga. Vi har haft
En liten uppdatering från mig. Jag berättar om hur det gick till när jag stukade
Det här är del 3 i en liten bloggserie om vår resa till Irland. Jag
Hösten är definitivt här, och med den kommer också skrivinspirationen. Här kan du läsa om
Del 2 av vår resa till Irland, som var allt annat än en dans på
Det här är del 1 i en liten bloggserie om vår resa till Irland. Jag