I ungefär tio år har jag varit sjuk i varierande grad. Det började när jag var ca 20 år och studerade till merkonom med en hjärtsäcksinflammation och kramper runt bröstkorgen som sög luften ur mig. Smärtorna fortsatte i flera år och var så outhärdliga att jag knappt kunde sitta fem minuter vid en dator. Blodhosta och feber kom och gick under åren. Jag kunde inte andas ordentligt i långa perioder.

Jag var inlagd för lunginflammation och blodhosta, men repade mig alltid och kunde fungera på något vis i vardagen ändå. Det var inte lätt, men jag förstod ju inte vad som var fel och jag kände inte att jag hade något annat val än att försöka fortsätta som vanligt.

Åren gick med envisa och allvarliga infektioner som kom och gick. Jag hade svårt för att våga göra någonting annat än att hålla mig i min hemstad. Tanken på att åka någon annanstans för att studera fanns bara inte. Inte när jag mådde så dåligt.

En gång när jag studerade till turisttjänsteman åkte jag på en praktik till Sheffield i England ungefär två månader, kom hem och nästan raka vägen till sjukhusakuten. Det var det längsta jag någonsin vågade mig och det var ju inte direkt någon positiv upplevelse kan jag lugnt säga.

Började hjärntvätta mig med självhjälpsböcker om lycka

Att leva med så stora smärtor och den ständigt gnagande oron var minsann inte lätt. Men jag vande mig på något vis. Jag visste ju inte vad som var fel, och för att få bukt på min ångest och min oro började jag läsa alla världens böcker om optimism, lycka, andning och positivt tänkande. Jag trodde att det var fel på mina tankar och att jag liksom kunde börja må bättre bara jag samlade mentala krafter. Men det var förgäves.

Läs också  Vi behöver lära oss mer om Artros

För några år sedan efter att jag fått min diagnos talade jag om det här med en psykolog. Hon sade att det är ett jättevanligt fenomen att människor som mår dåligt eller har en sjukdom tror att det är fel på deras tankar och försöker hjälpa sig själva genom att läsa en massa självhjälpsböcker om lycka och positivt tänkande. Men det fungerar ju inte när man är sjuk. Hur mycket man än koncentrerar sig på att tänka positivt så blir det inte bättre.

Jag kan tänka mig att lyckoböckerna skulle kunna hjälpa mig mera om jag skulle få ett uppehåll i sjukdomen, men den pågår konstant. Efter sex år av cytostatikabehandling och kortison i varierande mängd är jag fortfarande sjuk, och jag blir inte bättre av att skärpa mig i huvudet heller.

Omöjligt att tänka sig frisk

Jag säger inte att lyckoböckerna är enbart slöseri på tid. Det finns mycket fina tankar och idéer i dem och man kan ju låta sig inspireras av dem i viss mån, men de botar inte en kronisk sjukdom. De växer inte ut den lunghalva som jag saknar. Lyckotankar minskar inte pressen och värken i min bröstkorg av min förflyttade bröstmuskel. De gör mig inte mindre infektionskänslig och de får inte min lunga att sluta blöda. De gör inte min sjukdom mindre aktiv.

Länge höll jag på och läste. Det är ju så populärt nu för tiden att man skall eftersträva någon form av lyckostadium där allt är så harmoniskt och man kan pusta ut när man lagt allt gammalt bakom sig.

Läs också  Utbrändhet, depression eller utmattningssyndrom? En guide i diagnosdjungeln.

För mig är det bara tröttsamt. Jag har kommit till att jag inte orkar med sådant längre. Jag utvecklar gärna mig själv och mognar som människa och försöker att fokusera på nuet. Men den där förbannade lyckan som skall susa genom kroppen och fylla mig till någon sorts glädjeskuttande varelse som vaknar upp med ett leende på läpparna och funderar på vad världen har att erbjuda idag, den har jag skippat.Det är inte något jag eftersträvar längre. Tanken på det får mig bara att må sämre.

Det är helt okej att inte vara lyckofokuserad!

Man måste inte vara så lyckofokuserad. Det är helt okej att inte vara det. Jag förstår alla dem som faktiskt har en allvarlig sjukdom med dålig eller oklar prognos, de som lever med kronisk smärta. Det är inte en enkel match för dem att bara skärpa sig och tänka positivt.

Många av oss kan aldrig få tillbaka det liv vi en gång hade. Vi går omkring med daglig smärta och kämpar med att skingra orosmolnen över våra huvuden. En stor del av vår tid går åt till att sörja vår förlorade hälsa som vi vet att vi aldrig kommer att få tillbaka. Lyckonivån kan aldrig bli den samma när man förlorat en stor del av sin hälsa som man vet att man aldrig kan återfå.

Läs också  Inte tillräckligt frisk och inte tillräckligt sjuk

Därför tycker jag det är ganska tröttsamt med allt tjat om lycka. Jag förstår att det kan hjälpa många som håller på att tillfriskna och ge dem hopp om en ny frisk fortsättning på livet, eller att det kan hjälpa många som är friska att fokusera mera på nuet och inse att de kanske inte har det så dåligt egentligen. Men själv är jag så oerhört trött på det. De funkar helt enkelt inte för mig och för många andra med kroniska sjukdomar som bjuder på helvete var och varannan dag.

Tillfreds med att inte eftersträva ett lyckostadium

Visst gör jag mitt yttersta för att försöka se positivt på tillvaron och vara tacksam för allt jag har som är bra, men jag är tillfreds med att inte behöva eftersträva ett lyckostadium som för mig framstår som väldigt orealistiskt. Tio år med den här sjukdomen har fått mig att inse det.

Lyckotänket är inte för alla. Det kan inte ge oss tillbaka vår förlorade hälsa. Så alla ni som har dåligt samvete för att ni inte finner styrkan för att vara så positiva som ni skulle vilja, det är inget fel på er!

Lyckotänk är inget som kan bota en sjukdom eller lindra fysisk smärta. För mig var det en stor lättnad att släppa alla tvångstankar om att bara jag tänkte på det ena eller det andra sättet skulle också min kropp börja må bättre. Vi kan inte styra allt med våra tankar, hur mycket vi än skulle vilja det.

Du kanske också gillar
Det här är därför en lista på några av de värsta sakerna som en kroniskt
Vi kroniskt sjuka får höra mycket galna saker från vår omgivning. I värsta fall kan
Vad innebär det att acceptera sin sjukdom? Det är något som kroniskt sjuka funderar på
Kroniskt sjuka får ofta höra att de ska tänka positivt, som om det skulle vara
Att övertänka är självtortyr. Men det är också en naturlig försvarsmekanism. Att övertänka kan skada
Det här är några saker jag önskar att jag visste när jag insjuknade i en