6 sjukhusrutiner jag ogillar

Det finns många sjukhusrutiner som är obehagliga. Här berättar jag om några som jag tycker är speciellt jobbiga.

1. Att vara ett sällsynt djur på zoo

Det har hänt sig att jag suttit som patient i ett rum med 13 personer som stirrade på mig, medan en läkare pratade med mig. Jag var 19 år. Det var min första sjukhusvistelse och jag var livrädd. Det var ett gäng studerande läkare som högst antagligen frågade om de fick vara med, men jag skulle aldrig ha fått ur mig ett nej i den situationen.

Jag har också varit patient på en kirurgisk avdelning. Där rondade alla kirurger varje morgon. Jag fick knappt ur mig ett pip när fem läkare stod och tittade på mig. Det var jättejobbigt om jag hade något som jag ville fråga. Det kändes bara inte bekvämt att berätta om känsliga saker för fem personer samtidigt. Fastän jag visste att det var för mitt eget bästa att alla kirurger håller sig uppdaterade om avdelningens alla patienter kändes det ändå inte bra.

2. Att slussas fram och tillbaka

Det är otryggt att vara på sjukhus, men det känns lite tryggare när man har blivit bekant med personalen på avdelningen. Men plötsligt ska man slussas vidare till en annan avdelning där man inte känner en enda människa. Man måste berätta sin historia om och om igen för nya läkare, man får nya rumskamrater och nya sjuksköterskor att bekanta sig med. Allt ändrar. Det känns väldigt jobbigt att inte få en lugn plats i stormen.

3. Att ta på sig pyjamas

Sekunden man drar på sig sjukhuspyjamasen känns det som om man förlorar en del av sin identitet. Man har degraderats till ett vårdobjekt som skjutsas runt i säng och rullstol. Man är en patient. Alltså en person som ska anpassa sig enligt sjukhusets system och regler.

Det känns jättekonstigt att bli tillfrågad om man tänkt tvätta sig eller om man druckit tillräckligt. Vill man vandra runt utanför avdelningen ska man helst fråga om lov. Man känner sig ofta så liten och vilsen när man sitter där ensam på sin sjukhussäng och funderar på vad som ska hända. Man känner inte igen sig själv, och det är skrämmande.

4. Att få ett armband

Det första man får när man läggs in på sjukhus är ett armband med personuppgifter och en streckkod. Fastän man förstår att det är livsnödvändigt känner man ändå att man blivit någon sorts vara som bollas runt i en stor fabrik. Det känns skönt när man kommer hem och får klippa av sig armbandet.

5. Vita rockar

Jag förstår att läkare behöver ha på sig sina rockar av flera olika skäl. Men ändå tycker jag inte om det. Det skulle kännas mera jämställt om de skulle slänga av sig rockarna ibland. Många läkare är så opersonliga och stela. Det känns ibland som om dom gömmer sig bakom sina rockar. Det gör mig obekväm.

6. Tristess och mera tristess

När man är väldigt sjuk orkar man inte göra annat än att ligga i sängen, men när man repat sig lite blir tiden lång. En timme känns ofta som tre timmar. Det finns ingenting annat att göra än att vandra runt i en lång och tråkig sjukhuskorridor.

Det är synd att det inte ordnas lite program för patienterna då och då, eller att det inte finns något att sysselsätta sig med. Tv finns ju förstås, men det blir så otroligt långtråkigt att sitta och glo på dumburken dag efter dag, vecka efter vecka. Det behövs något som piggar upp och tar bort fokus från det jobbiga en stund.

Följ Lungan i stormen

För mera artiklar, blogginlägg och diskussioner om kronisk sjukdom kan du följa Lungan i stormen på Facebook.