10 saker som vana patienter på sjukhus gör

Vi kroniskt sjuka har genom åren som stamkunder på sjukhus hunnit snappat upp en hel del. Vi beter oss ofta på ett lite annorlunda sätt, och vi blir därför också ofta bemötta på ett lite annorlunda sätt. Det här är 10 saker som vana patienter gör. Ta det med humor!

1. Vi känner våra kroppar

Ofta ringer vi upp våra läkare och räknar upp en hög mediciner som vi behöver. Vi har nämligen superförmågan diagnostisera oss själva. Våra läkare håller snällt med och skriver ut nya recept.

2. Vi är stamkunder

När vi rullar in på våra sjukhusavdelningar möts vi av sjukhuspersonalen med trevliga hälsningsfraser som ”Å nej, inte du igen!” eller ”Jag vill inte se dig här!”

3. Vi vet var nålen ska stickas

När det är dags för blodprover kavlar vi upp ärmen på vår favoritarm. I armvecket finns en fin liten grop som alla nålar genom åren grävt. Vi orkar inte med att rätt ådra ska letas fram och vi vill gärna fly från labbet så fort vi kan.

4. Döpt om oss

Vi är så vana vid att sjukvårdspersonalen frågar efter vårt personnummer att vi har börjat presentera oss som en serie siffror. Efter en snabb hälsning börjar vi rabbla upp en massa siffror. Ingen tycker att det är konstigt.

5. Vi kan posera

När det är dags för röntgen brukar sköterskorna berätta hur vi ska stå eller ligga och i vilken vinkel alla kroppsdelar ska vara. Vi ställer oss vant i alla möjliga udda positioner före någon hunnit säga omelett! Synd att vi inte får med oss våra bilder så att vi kunde hänga dom på väggen.

6. Vi är guider

På sjukhus fungerar vi ofta som mentorer för nya patienter. Vi vet vilken tid frukosten kommer, vi vet hur undersökningar går till, vi kan förklara konstiga termer. Ofta är vi de som får ringa på sköterska i en annan patients ställe, efter som det inte alltid är lätt att våga, eller att ens hitta knappen.

7. Vi kan trixa med dropp

När det är dags för att få dropp genom kanylen (som vi förstås också själva valt ut en passlig ådra för) vet vi hur vi ska hålla vår arm och vår hand för att droppet ska löpa så smidigt som möjligt. När det plötsligt slutar droppa vinklar vi våra handleder eller rättar till armpositionen så att de sätter igång igen. Ibland snabbar vi själva på droppet genom att justera hastigheten, men det berättar vi inte för personalen. Och vi gör det bara när vi vet att det ändå ska göras.

8. Vi har lärt oss ett nytt språk

När läkaren kommer slänger han ur sig en massa termer på hebreiska. Eller kanske latin. Vi har snappat upp många av dem och lärt oss vad de betyder. Vi har varit stamkunder hos våra läkare så länge att de inte längre tänker på att använda vårt modersmål och förklara vad något betyder. Läkarna säger inte heller att våra infektionsvärden är förhöjda, utan de säger de exakta siffrorna som våra leukocyter ligger på.

9. Vi vet vad som ska hända

Vi har blivit så vana vid läkares rutiner och tillvägagångssätt att vi ofta drar oss för att ta kontakt. Speciellt till akuten vill vi inte åka. Vi har varit med så många gånger om att sitta och vänta i timtal för att få ta ett blodprov, för att sedan vänta någon timme igen innan vi får tala med en obekant läkare som inte känner oss som skickar hem oss utan medicinen vi behöver. Istället uthärdar vi tills vi får prata med en bekant läkare.

10. Vi kan våra färger

När pyjamasar ska delas ut på sjukhuset vet vi vilken färg vi alltid brukar ha. Vi vet att färgen hänger ihop med storleken och vi blir inte så glada när vi märker att någon lagt ut fel färgs pyjamas på våra sängar när vi har varit borta.