Alldeles nyligen bloggade Sandra Jönsson som driver sajten Bättre hälsa om ett tema som jag själv hade tänkt ta upp. Nathalie Aurén var också inne på samma bana. De skrev båda om hur viktigt det är att låta sig själv må dåligt när man lider av en kronisk sjukdom. Läs Nathalies inlägg här.

Sandras vardag går långt ut på att kämpa med sjukdom, bl.a. lider hon av nervskador, kronisk smärta, fibromyalgi, IBS, magsår, domningar och svimningsattacker. Det här har hon gått och kämpat med i två tredjedelar av sitt liv, ända sedan hon var tio år.

Hon skriver att under alla dessa år har hon nästan enbart ägnat sig åt att tänka anti-negativa tankar. Positiv psykologi har hon slukat. Till slut när det blev för mycket motgångar bröt Sandra ihop. Hon orkade helt enkelt inte längre med att tränga bort sin smärta och sin nedstämdhet. Av att förneka sina känslor började hon bara må sämre.

Såhär skriver Sandra:

”Efter många månaders ilska och sorg har jag börjat känna att det är okej att inte känna mig helt nöjd med vardagen. Jag har även börjat förstå att det här med att kunna acceptera svåra känslor är viktigt. Om jag hela tiden förnekar svårigheten i att leva med smärta – ”Äsch, lägg av nu, lite smärta är väl inte så farligt” – förminskar jag min upplevelse av den och pressar mig själv bortom all ork.” Läs hela inlägget här.

Hon satte huvudet på spiken. Just sådär känner jag också. I början av min sjukdom när allt var som värst gjorde jag allt för att trycka undan det svåra och tunga. Det gick till och med så långt att jag struntade i farliga symptom som jag hade. Lite måste man tåla, tänkte jag och pressade mig att studera och praktisera för att sedan hamna på sjukhus.

Jag gick så länge och trängde undan min sjukdom och läste böcker om avslappning och självkänsla att den hann förstöra en stor del av min ena lunga innan den ens upptäcktes. Det var ju inte enbart mitt fel, utan sjukvårdens också. Men ändå ångrar jag hur jag skoningslöst plågade mig själv förr.

Jag ville inte heller ge ett intryck åt resten av världen av att vara en sjukdomsfixerad och negativ människa. På något vis tyckte jag att det var fel, och att ingen människa skulle orka med någon som mådde dåligt både fysiskt och psykiskt, dag ut och dag in. Men det enda jag vann på att tänka så här var en rejäl depression.

Åren gick och min sjukdom gav inte med sig, utan jag råkade och råkar ännu hela tiden ut för plågsamma undersökningar, sjukhusinläggningar och nattliga besök på akuten. Att hela tiden försöka se det positiva och goda i allt det där eländiga skitet fungerar inte. Inte när det upprepar sig jämt och ständigt. Inte när jag har tungt att andas dagligen. Inte när jag har en vardag som i flera år har gått ut på att göra sitt allt för att ens orka upp ur sängen. Då får den där positiva fasaden mig bara att må sämre.

Livet med en kronisk sjukdom som manifesterar sig i olika symptom i varierande grad dagligen, i många år är inte lätt. Det är viktigt att man får må dåligt och att man får vara ledsen. Allt annat skulle vara konstigt. Att man lever igenom sina känslostormar och är uppmärksam på hur man känner är viktigt för både den fysiska och psykiska orken.

Många är rädda för att trötta ut folk med allt sitt ”sjukdomstjat”. De tänker att om de fortsätter på det viset så har de till slut inga vänner kvar, eller att de kanske får sparken från jobbet. Men i slutändan så är det nog inga riktiga vänner om de inte har förståelse för att du med en kronisk sjukdom har den med dig livet ut. Det är ingenting som man pratar om en gång för att sedan ha det överstökat. En kronisk sjukdom behöver man hantera och möta dagligen. Om inte de så kallade vännerna eller arbetskamraterna har förståelse för det så är det synd. Hur bra vänner är de egentligen kan man ju fråga sig?

Själv vill jag nu för tiden bara omge mig med människor som har förståelse för att min sjukdom påverkar mig dagligen. Jag kan inte umgås med människor som vill sopa mitt mående under mattan för att bara fokusera på allt annat. Visst umgås jag ju med sådana, men inte så ofta. Jag orkar med det bara då när jag har en bra dag och är på gott humör. Men då blir umgänget mest ytligt och stelt och inte i min smak alls. Jag orkar inte alltid skratta. Så är det bara.

Idag känner jag inte mig som en sämre människa för att jag har dagar som enbart är skit. Jag har inte dåligt samvete för min sjukdom längre. Jag är inte en sämre människa som hanterar mitt liv och min sjukdom dåligt bara för att jag låter mig känna alla känslor. Och ibland tycker jag att hela livet är som att traska i ett träsk som stinker som rutten fisk, och det är helt okej att känna så!

Det här betyder ju inte heller att jag dagligen går omkring som ett åskmoln och bara fokuserar på smärta, sorg och bedrövelse. Men ibland händer det, och för oss kroniskt sjuka händer det rätt så ofta. Och det är viktigt att kunna inse och acceptera det.

Dela inlägget
Share on Facebook
Facebook
34Tweet about this on Twitter
Twitter