En kronisk sjukdom orsakar mycket svårigheter och utmaningar i en relation. Att leva tillsammans med någon som lider av en kronisk sjukdom, vare sig den är fysisk, psykisk eller både och kan göra vardagen tuff. Parrelationen ställs på prov var och varannan dag, men det är inte enbart negativa saker som en kronisk sjukdom medför. Det finns också mycket positivt som kan komma ur det om man har den rätta inställningen och är villig att lära sig av livet. I det här inlägget tänkte jag därför ta upp de positiva aspekterna av kronisk sjukdom i en parrelation. Det här är några saker som jag och min man har lärt oss av min kroniska sjukdom.

Vi har tid för varandra

Eftersom jag är sjukskriven spenderar jag mycket tid hemma, och min man har en livsstil som långt är anpassad efter mina behov. Min sjukdom är väldigt oförutsägbar och tär på mina fysiska och psykiska krafter, och min man finns alltid nära om jag behöver honom. Han arbetar sporadiskt och inte heltid, till stor del på grund av att jag ofta behöver honom och att arbetsbördan hemma till 90 % faller på honom. Vi har tid för att sitta tillsammans och njuta av en kopp kaffe, fiska, gå ut och gå, laga mat och bara prata allmänt om livet och njuta av varandras sällskap. Vi är väldigt nära varandra. Vi har mycket mera tid för varandra än de flesta andra par har, och det gör bara gott för vårt förhållande.

Vi pratar om svåra saker regelbundet

Vi stöter ständigt på utmaningar i vardagen. Planer ställs in på grund av plötsliga sjukdomsskov eller ångestattacker. Jag är ju aldrig frisk emellanåt eftersom min sjukdom och min nedsatta lungkapacitet ju är kroniska. Det tär på mina fysiska och mentala krafter. Det blir ofta sömnlösa nätter och perioder med depression i varierande grad. Det är saker jag och min man måste tackla varje dag. Behovet av att prata om det svåra är stort. Skjuts problemen under mattan gror de där tills de en dag exploderar. Vi pratar om livet, döden, vardagsångesten och framför allt om hur vi vill leva våra liv och hur vi ska göra för att må så bra vi kan med tanke på omständigheterna. Det har lett till många bra förändringar i vårt liv. Vi vet vad som är viktigt för oss. Dessutom arbetar vi hela tiden med oss själva hos varsin psykolog. Vi har redan vuxit som människor och i vår relation mera än vad många gör på en hel livstid.

Vi lär oss att leva i nuet

En sjukdom kan göra en väldigt medveten om livets skörhet. Det är ingen idé att fundera på saker som ligger långt in i framtiden. Och långt in i framtiden för en kroniskt sjuk kan vara nästa veckoslut. Måendet är så oförutsägbart och har man en bättre dag rent fysiskt behöver det inte betyda att man har den psykiska orken som krävs för att besöka någon, göra ett ärende eller fullfölja sina planer. Planer med andra ord är något som vi försöker undvika att spika fast. Såklart har vi saker som vi siktar på, men vi är väl medvetna om att vad som helst kan bli inställt när som helst. Att oroa sig för hur något ska bli i framtiden är något som vi har lärt oss att inte är någon idé att fundera på. Men ibland är det lättare sagt än gjort att inte oroa sig för framtiden, speciellt när man mår väldigt dåligt.

Uppskattar de små sakerna i livet

Det är konstigt många i dagens läge som eftersträvar något stort. Man siktar högt och sätter en väldigt stor press på sig själv. Man ska vara högutbildad, klättra högt på karriärsstegen, köpa ett nytt hus, få flera barn som ska ha många hobbyer, man ska vara modemedveten, sträva efter lycka och leva ett hälsosamt liv enligt alla konstens regler, och så vidare i oändlighet. Många har en överdrivet stor press på att de ska prestera och vara perfekta, och uppnås  inte målen kan det lätt leda till depression och utbrändhet.

Som kroniskt sjuk hamnar man lätt utanför alla system. Jag själv kan inte arbeta, har knappt råd till hyra och mat, kan inte skaffa familj, kan inte ta lån och köpa ett hus, har inte energin som krävs för att träffa folk ofta och så vidare. Jag och min man har istället lärt oss att fokusera på det lilla i vardagen som är bra. Att jag har en bättre dag då jag både orkar gå ut och gå och vi kan laga mat tillsammans är en stor glädje för oss båda. Att vi inte har några måsten i våra liv utan bara kan sitta och se på en hjärndöd tv-serie tillsammans är livet för oss. Vi kan musicera tillsammans och spela gamla nintendospel tillsammans och vara löjligt glada för det.

Sätter vår relation i första rum

I vår relation skulle ingenting fungera om vi båda var fullt fokuserade på oss själva. Att min man mår bra är det viktigaste för mig och att jag mår bra är det viktigaste för honom. Allt annat kommer i andra hand. Arbete, hobbyn, möten, träffar med vänner, hushållssysslor och så vidare är sådant som vi kan göra ifall båda mår bra. Har vi något vi är oense om reder vi ut det. Det är ingen av oss som flyr från huset eller livet bara för att den behöver komma bort från det svåra. Vi reder ut saker först och talar om vad vi behöver för att må bra och det stärker i sin tur vår relation. Något sådant som egentid för att komma bort från min sjukdom finns inte. Vi ser till att vårda vår relation varje dag.

Vi är spontana

När jag har en bättre dag kan vi passa på att göra något roligt. Det kan vara allt ifrån att åka på en picknick till att träffa gemensamma vänner eller åka på en fiskeutfärd. Planering är ibland nödvändigt men oftast blir det som en extra börda för mig. Vet jag att jag har något inplanerat nästa dag är risken stor att jag inte får sömn på hela natten och hela följande dag blir förstörd. Därför gör vi mest saker när det råkar falla oss in. Det är dessutom jätteroligt att vara spontan tycker jag. Det kan bli många små spännande överraskningar i vardagen.

Hanterar motgångar bättre

När man ständigt lever med en sjukdom som följer en som en skugga råkar man ut för mycket svårigheter och motgångar. Plötsligt ligger man på sjukhus i dropp, blir tvungen att genomgå jobbiga och smärtfulla undersökningar och ligger på soffan och mår psykiskt dåligt i veckor i streck. Då framstår små motgångar i vardagen som struntsaker. Att man inte fick ett jobb, att man inte har råd till hyran, att ett evenemang blev inställt, att man missar högtider eller saker man sett fram emot är mycket lättare att bara skaka av sig eftersom man ständigt genomlever mycket svårare saker. Allvarliga problem med hälsan ställer saker i livet i ett större perspektiv. Man får lära sig att hålla huvudet kallt och att stå med båda fötterna på jorden.

Vi litar på varandra

Jag litar på min man och min man litar på mig, till 100 %. Vi vet var vi har varandra eftersom vi dagligen kommunicerar och tar oss tid för varandra. Han är det viktigaste i mitt liv och jag är det viktigaste i hans liv. Ingenting går före vårt förhållande. Vi pratar och pratar mera och har under de fyra åren vi varit tillsammans lärt känna varandra bättre än vad många gör på en hel livstid. Vi litar på varandra och finns där för varandra i vått och torrt. Vi gör uppoffringar och tar ansvar för både vårt eget och varandras välmående.

Dela inlägget
Share on Facebook
Facebook
0Tweet about this on Twitter
Twitter