Igår kväll var jag ut och tog en kort kvällspromenad. Solen var på väg ner och det småregnade. Jag hade på mig mina hörlurar och gick sakta och såg mig omkring. Vi bor vid ett stort kalkdagbrott som det normalt dammar väldigt mycket ifrån. På andra sidan om oss har vi en stor fabrik. Husets fönster och bilarna brukar vara täckta av ett vitt kalklager trots att man tvättat dem dagen innan. Dessutom går en bilväg förbi alldeles intill huset. Därifrån dammar det också en hel del. I några år har vi bott här och det jag har hela tiden varit orolig för. Målet är att komma bort härifrån så fort som möjligt.

Medan jag gick och lyssnade på musik sjönk jag in i mina tankar. Jag funderade på en sak som det varit tal om tidigare under dagen, nämligen bitterhet. Gör en kronisk sjukdom att man blir bitter, trots att man annars är en glad och positiv människa?

Jag själv har genomlevt så många motgångar att jag omöjligt kan hålla räkningen. Det känns som om jag måste vandra genom betongvägg efter betongvägg, medan andra skuttar fram över gröna ängar där de enda hindren är några små tuvor och stenar här och där.

Ibland om jag ska vara riktigt ärlig är det svårt att stå och se på medan alla andra går vidare i livet och planerar sin framtid utan att behöva ta hänsyn till sjuttioelva käppar i hjulen och betongväggar framför näsan. Jag skulle ljuga om jag sade att jag aldrig kände mig bitter. Jag tror att det skulle vara väldigt märkligt om man som kroniskt sjuk inte någon gång var det.

Det händer sig att jag har svårt att glädja mig för andra. Åtminstone när jag själv år efter år stått maktlös och ägnat all min tid åt att kämpa mot allvarlig sjukdom och instanser. Visst kan man känna sig bitter. Visst kan man till och med känna sig avundsjuk.

Bitterheten är något jag försöker lära mig leva med. Det är en känsla som då och då bubblar upp till ytan, och beroende på mitt mående klarar jag av att trycka ner den tillbaka mer eller mindre effektivt.

Jag accepterar min sjukdom. Det här är min nitlott i livet. Den har gett mig många livsinsikter men nog skulle jag alla gånger ha valt ett liv utan den om det bara skulle ha stått i min makt att få välja. Men bara för att jag accepterar sjukdomen betyder det inte att jag har slutat känna mig uppgiven och bitter ibland. Där emellan kan jag glädja mig åt det lilla i vardagen och känna mig tacksam över allt det jag har som är bra. Men visst är jag bitter ibland också. Det kan inte hjälpas. För jag är ju bara människa. Skulle jag ha kunnat trolla bort mina tunga känslor skulle jag ha gjort det för länga sedan.

Dela inlägget
Share on Facebook
Facebook
0Tweet about this on Twitter
Twitter