Idag är det andra dagen på företaget som utreder min arbetsförmåga. Gårdagen var jobbig. Jag hade inte ens fått vila ut mig efter veckoslutet, utan var tvungen att stiga upp klockan åtta för att vara i Åbo klockan nie. Dagen gick trögt. Förmiddagen satt jag i grupp en stund med en massa människor som var otroligt förkylda. Det var psykiskt tungt. Jag kunde absolut inte koncentrera mig på något som sades när folk hostade, rosslade och nös rakt ut. Till slut sade jag till handledaren att jag är infektionskänslig och bad att för göra mina uppgifter i ett annat rum. Tack och lov gick det bra.

När dagen äntligen var slut gick jag ut och över gatan till Hansakvarteret som är ett köpcenter i Åbo centrum. Sökte upp en toalett och märkte till min fasa att jag hostade blod. Det var inte så mycket men det var klarrött och slemblandat, vilket räckte för att ge mig panik. Jag satte mig ner på en stol vid ett café och bara andades. Pappa kunde inte hämta mig förrän en halv timme senare, så det vara bara att sitta ensam och försöka hålla sig så lugn som möjligt och inte flåsa allt för mycket.

Jag köpte en flaska mineralvatten och tog två tabletter som ska stoppa blödningar. De fungerar inte genast, men jag måste ta dem direkt för att få en gnutta sinnesfrid. Det var i alla fall hemskt att sitta ensam och flåsa och inte veta vad som var på gång i lungorna eller om jag ens skulle orka bära min väska hela vägen till bilen.

Till slut ringde pappa och jag gick med myrsteg genom köpcentret bärandes på min ryggsäck. Den var allt för tung. Hela bröstkorgen stramade och bultade och var öm. Halsen kändes ungefär som om jag skulle ha skrikit ett dygn i streck. Jag gick långsammare än en 90-åring med rullator. Ett steg i taget, ända tills jag kom ut och precis när jag kom ut ur dörren svängde pappa in på gatan.

Hemma satt jag stilla och stirrade hela resten av dagen. Var så trött så att datorskärmen knappt gick att se på. Allt var ett enda sudd. Sen gick jag och la mig ovanligt tidigt och somnade ganska snabbt tror jag.

Idag sitter jag här igen. Var tvungen att skippa morgonens ”lektioner” om hur man skriver cvn och arbetsansökningar. Sånt har jag ändå gjort förut så jag tror inte jag missar så mycket.  När jag studerade marknadsföring och ekonomi gjorde vi inget annat än sånt. Tänkte att jag lika gärna kan försöka sova lite längre så att det ska finnas ens en liten chans att jag ska orka ta mig igenom de här nio dagarna som jag ska vara här.

Jag kom hit idag till klockan tio, fullkomligt dödstrött. Direkt jag kom in genom dörren var det dags för ett individuellt möte med min handledare. Vi satte upp mål för min tid här. Målen skulle beskrivas på olika sätt. Ett skulle vara under förväntningarna, ett skulle motsvara förväntningarna, ett skulle vara lite bättre än förväntningarna och ett skulle vara mycket över förväntningarna och så vidare. Jag bara sov med ögonen öppna. Minns knappt vad vi kom fram till, jag var så trött. Medan hon sen gick och kopierade målen passade jag på att blunda. Tänkte att om det här skulle vara en arbetsdag skulle jag bara ha glömt allt och gått hem och sovit ett år. Men det är ju bara jag som känner hur jag mår, det märks inte utåt.

Jag berättade att jag är astrött och att mina lungor blöder. Egentligen borde jag ju vara här och delta i alla timmar men vad göra när man inte orkar? När det korta mötet var slut gick jag till matsalen. Där finns ett draperi med en bänk med hårda dynor bakom. Drog för draperiet, lutade mig mot väggen och drack dagens andra mugg kaffe med ögonen fast. Min jacka lade jag ovanpå benen som ett täcke.

Usch vilken trötthetsdag alltså! När maten serverades kort därefter sprang jag till köket, rev åt mig en tallrik och åt på fem minuter. Vill inte helst vara ifred. Vill inte röra kärl och slevar som förkylda människor går och tar i med sina händer. Vill Absolut inte riskera att bli sjuk nu.

Snart har jag ett möte med en psykolog. Får se vart det ska leda. Och någon gång under dagen ska läkaren ringa mig också. Vill bara spola förbi den här dagen. Just nu sitter jag ensam i ett mörkt klassrum. Kan inte ha lamporna tända och vill bara vara ifred. Tvättar och desinficerar händerna konstant och hoppas på det bästa. Bara tre dagar kvar den här veckan. Känns tungt men ändå är jag ju nöjd att få vara här.

Dela inlägget
Share on Facebook
Facebook
0Tweet about this on Twitter
Twitter