Varför jag håller uppe en fasad av välmående

Jag skrev nyligen ett inlägg med rubriken ”När kronisk sjukdom skrämmer bort vännerna”.  I inlägget funderade kroniskt sjuka tillsammans över varför vänskaran krymper med tiden när sjukdom kommer in i bilden. Jag fick in många intressanta tankar som jag gjorde ett sammandrag av i inlägget, så gå gärna in och läs ifall du är intresserad.

Ofta är det ju så att vännerna, arbetskamraterna, övriga bekanta och ibland familjen inte förstår hur dåligt man mår. Många kroniskt sjuka håller inne med sitt mående av olika anledningar. Man är rädd för att inte duga, rädd för att förlora jobbet, rädd för att bryta ihop och så vidare.

Jag tänkte berätta lite om mig själv och hur jag tänker när jag inte riktigt visar åt folk hur jag egentligen mår.

Vill inte belasta andra

För det första så vill jag inte vara sjuk. Jag vill inte belasta andra med min sjukdom. Familjen är ett undantag, eftersom jag känner att de är de enda som på något vis orkar med mig varje dag. Dom känner mig utan och innan och vet vem jag egentligen är. De kan se förbi mitt illamående. Därför anförtror jag mig till dem. De får stå ut med min oro, ångest, panik och min hypokondri. De hjälper mig i vardagen med precis allt.

Min vardag är fylld med så mycket sjukdom och oro att det inte alltid känns bra att sitta och prata om det med vänner. Det finns förstås några undantag, men överlag så föredrar jag att prata gamla minnen och skratta tillsammans med mina goda vänner. Då får jag en känsla av att jag är mitt gamla jag, för jag känner ofta att jag har tappat bort mig själv. Känner inte igen mig själv ibland. Det skrämmer mig.

Obekväm stämning

En annan orsak till att jag inte diskuterar sjukdom med många av mina vänner är att jag ibland har en känsla av att de inte vet vad de ska svara, eller hur de bäst ska hjälpa mig. Ibland känner jag också att stämningen kan bli lite stel och obekväm. Jag vill ju inte göra någon annan illa till mods med mitt sjukdomsprat, så oftast träffar jag sådana vänner när jag känner att jag har ork att hålla upp fasaden lite bättre. Det finns många som jag träffade ofta förut som jag inte orkat träffa det senaste året, eftersom det inte gått att hålla uppe ens en spillra av en fasad.

Sen finns det också de som inte riktigt kan klassas som vänner, utan kanske mera är bekanta. Kan vara släktingar, familjebekanta, folk jag träffat via jobb och så vidare. Det finns ju förstås också många halvbekanta som är väldigt empatiska och som frågar mig om mitt mående. Folk som man faktiskt känner att genuint bryr sig.

Men många av dom där bekanta eller halvbekanta känner jag mig osäker med. Pratar de på ett hurtigt och överpositivt sätt så är det väldigt svårt att plötsligt bara förpesta stämningen med hur dåligt man mått de senaste månaderna eller året. Det känns inte som om det skulle var någon poäng med det. Det skulle bara kännas så konstigt och onaturligt.

Icke genuina frågor om måendet

Sen finns det också de som börjar med artighetsfrågan ”Hur är det?”. Ibland kan det ju förstås vara en genuin fråga, men i väldigt många fall är det bara en artighetsfras och man känner på sig att det inte är läge att klämma ur sig en lång utläggning om hur ont man haft och hur ångestfylld och sjuk man är.

Det är sist och slutligen inte många jag är riktigt ärlig med. För jag vill inte ge intrycket av att vara en människa som inte orkar och vill någonting. Min familj och mina närmaste vänner känner mig. De som bryr sig om att hålla sig uppdaterad om mitt mående, bland annat de som läser min blogg känner jag att jag inte behöver låtsas må bättre än vad jag gör inför.

Ärlighet är ju det jag förespråkar på Lungan i stormen, men lätt säger jag inte att det är alla gånger. Men genom att jag har varit ärlig på min blogg når folk ut till mig och stöttar mig. Jag känner att jag från många håll får den förståelse och den empati jag behöver. Jag har ett stort stödnätverk. Det gör det lättare för mig att orka prata om andra saker med övriga vänner och bekanta.

Skulle alltid vilja vara ärlig

Ändå känner jag ofta att jag bara vill svara ärligt åt precis alla som frågar något om mitt mående. Ibland har jag faktiskt lust att dra ner vissa personer på jorden. Jag blir faktiskt många gånger irriterad och förbannad också. Mest i sådana fall där en person låtsas som om min sjukdom inte ens fanns. De som tror att jag är frisk när jag inte är akut sjuk.

Jag förstår att det är svårt för folk att förstå att man kan må så otroligt dåligt när man inte alls ser sjuk ut. Därför har jag dragit igång ett initiativ där kroniskt sjuka får skicka in bilder på sig själv där de får se hur friska eller sjuka ut de vill. Det ska bli ett inlägg med bildkollage och lite citat, i stil med mitt inlägg ”100 ansikten av psykisk ohälsa”. Syftet med allt är att vi tillsammans kan visa omvärlden att man kan se ut hur som helst när man egentligen är allvarligt sjuk och plågad. Och att allvarliga sjukdomar kan drabba vem som helst i vilken ålder som helst.

Vill du bidra med din bild kan du skicka in den till lunganistormen@gmail.com eller skicka den till mig via Lungan i stormens Facebooksida. Antingen i kommentarsfältet eller som meddelande.

Pernilla Bergman

Lungan i stormen är en sajt som erbjuder kamratstöd för kroniskt sjuka. Här hittar du inspirerande artiklar om hälsa, med stort fokus på hur det är att leva med en kronisk sjukdom och psykisk ohälsa. Jag vill förmedla att det är okej att vara sjuk! Ingen ska behöva skämmas för eller smyga med sitt psykiska eller fysiska illamående.

3 reaktioner till “Varför jag håller uppe en fasad av välmående

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.