Är det någonting jag lärt mig under min tid som lungsjuk är det att det definitivt inte lönar sig att vara ung och sjuk. Jag är ju bosatt i Finland men vad jag förstår är läget i Sverige och Finland rätt så lika varandra.

Jag har nu genomgått en nio dagar lång utredning av min arbetsförmåga, eller rättare sagt är imorgon sista dagen. Väldigt mycket bra har kommit ur utredningen. Jag har bland annat fått hjälp av en fysioterapeut, en psykolog och en läkare. Jag har fått stöd och råd om studiemöjligheter. Tänkte berätta mera ingående om det här i ett annat inlägg.

Behöver ekonomisk grundtrygghet

Det som däremot inte är på det klara är om jag har rätt till någon form av ekonomiskt stöd. Det framgår klart att jag är arbetsoförmögen på grund av sjukdom. Min arbetsförmåga är kraftigt nedsatt, men inte så nedsatt att jag inte skulle klara av något jobb alls. Lättare arbeten som jag kan sköta via ett eget företag på en tidpunkt som passar mig några få timmar om dagen max skulle gå an. Åtminstone någon dag i veckan när måendet inte är allt för dåligt.

Det är helt klart att jag inte kan livnära mig fullständigt på min egen företagsverksamhet som för tillfället är väldigt småskalig. Men det tycks inte finnas något stöd att få när man kan arbeta deltid. Folkpensionsanstalten (finska motsvarigheten till arbetskassan) betalar ut rehabiliteringsstöd som är en form av invalidpension. Det är det stödet jag haft ända sedan jag insjuknade efter att min rätt till sjukdagpenning tog slut.

Ansågs fullt arbetsförmögen

I somras fick jag avslag på rehabiliteringsstödet. Plötsligt ansåg pensionsförsäkringsbolagets läkare att jag inte kunde anses vara så sjuk att jag skulle ha rätt till varken fullt rehabiliteringsstöd eller deltidsinvalidpension. De ansåg alltså att min arbetsförmåga inte är nedsatt alls trots att motsatsen tydligt hävdades i mitt läkarintyg. Jag hade inte tillräckligt med tid eller möjlighet till att anlita en jurist för att hjälpa mig med att överklaga det felaktiga beslutet, men skickade ändå in en överklagan både till folkpensionsanstalten och pensionsförsäkringsbolaget. Behandlingstiden kan dröja ett år eller mera och chansen att man får rätt är ganska liten.

Igår på mötet med läkare, personlig handledare och socialarbetare föreslogs det att jag kunde ansöka om något som kallas för deltidsinvalidpension. Tyckte att det lät bekant, och när jag började titta närmare på det hemma stod det att FPAs hemsidor att de inte beviljar deltidsinvalidpension, utan det gör ett pensionsförsäkringsbolag. Minns att en socialarbetare på psykiatriska kollade upp den här saken åt mig tidigare och det blev konstaterat att det inte är ett alternativ för mig. Jag har inte arbetat tillräckligt i mitt liv. I praktiken skulle det innebära ynkliga 4 € i månaden. Idag frågade jag en socialarbetare hur jag då ska kunna försörja mig. Hon svarade att det borde vara så att FPA ändå går med på att betala ut stödet, men säker kan man ju inte vara.

Studier lönar sig mera än jobb

I vilket fall som helst har jag ju fått avslag på min ansökan om rehabiliteringsstöd med motiveringen att jag är fullt arbetsförmögen. Jag skickade e-post till min handledare idag efter mötet och frågade om det här och vi diskuterade det idag. Hon sade att jag har mera nytta av att försöka studera på distans eftersom det stödet som FPA eventuellt kan bevilja för studier som är en form av arbetslivsåtgärd är mycket större än om jag skulle få deltidsinvalidpension. Jag kan i alla fall inte både få stöd för studier och deltidsinvalidpension. Mer om studiefunderingarna i ett annat inlägg. Det kan nämligen inte vara vad för sorts studier som helst.

Måste söka heltidsarbete

Eftersom det inte verkar finnas någon möjlighet att vara sjuk i det här landet som ung så återstår ju bara ett alternativ, arbetskraftsbyrån. Därifrån kan jag få något som kallas för arbetsmarknadsstöd, men kravet är att man måste ta emot heltidsjobb som dom erbjuder och delta i alla program och åtgärder som dom tycker att man ska.

För det första så måste jag ju i princip ljuga och säga att jag kan ta emot heltidsarbete. För det andra så har jag erfarenhet från tidigare så det räcker och blir över av arbetskraftsbyrån. Jag har blivit skickad på kurser med människor som aldrig ens har velat arbeta en dag i sitt liv. Det var riktigt jobbigt och obehagligt. Har också blivit skickad till ett företag på praktik utan lön för att ”förbättra mina finskakunskaper”. Jag satt ensam på en stol i två månader innan jag gav upp. Var riktigt deprimerad under hela min tid som inskriven på arbetskraftsbyrån. Stöden kan dras ifrån en lite hur som helst. Man ska se till att följa deras regler till punkt och pricka och tydligen också ljuga om sin arbetsförmåga, och ändå är inget säkert.

Förtjänar vi tillsammans över 1044 € börjar det dras av från stödet genast. Men att tjäna så mycket pengar är ju rena rama lyxdrömmen för oss.

Studier straffar sig

På företaget som utreder min arbetsförmåga föreslog dom att jag skulle börja studera på läroavtal och distans och ta lite paus från rehabiliteringsstöden. Men det är väldigt komplicerat. I princip kanske jag kunde göra ett läroavtal via Js firma, men då krävs det ett och annat och bland annat att han har mycket jobb. Företaget ska vara en huvudsyssla och man ska betala dyr företagspensionsförsäkring vilket innebär att FPA ser det som om han har en inkomst på 750 € i månaden, vilket bara är taget ur luften. Det gör att vi går miste om vårt lilla bostadsbidrag. En annan nackdel med att börja studera är att FPA kan ta det som om jag är fullt arbetsförmögen och det kan påverka min framtida chans att få stöd därifrån, om jag ens har någon chans.

Det är en sjukt snurrig karusell som vi är inne i. Vi har vi båda varit väldigt ledsna. Idag var det den sista dagen på utredningen. Känner mig helt tom och hopplös. Det verkar inte finnas något sätt att vara ung och sjuk i dagens Finland. Pappa fick min telefonräkning och jag kunde inte hämta ut mina mediciner från apoteket. Idag fick jag tack och lov en skatteåterbäring på hela 33 €, så jag kan hämta ut nya mediciner! Jippi alltså.

Hopplöst läge

Förstår inte att detta är mitt liv. Hur ska jag gå vidare nu? Kommer jag någonsin att få känna ens lite trygghet? Hur ska jag orka och kunna koncentrera mig på att sköta min hälsa och göra saker jag tycker om ifall grundtryggheten är så osäker? Andras liv känns absurda för mig. Förstår inte att det finns människor som kan träna, studera det dom vill, jobba, resa, skaffa familj, köpa hus och så vidare. Och jag kan inte få en liten fjuttig hundralapp att köpa mat och medicin för. Det är för mycket begärt. Jag ska leva med ångest för ekonomin vid sidan om mardrömsångesten som min sjukdom innebär. Livet skrattar mig rakt i ansiktet. Så här svårt ska det inte behöva vara för någon! Stressen gör att all inspiration, motivation och kreativitet flyger ut genom fönstret.

Nu återstår att försöka reda ut en massa olika saker, men jag kan inte göra det här inlägget ännu längre. Får berätta mera imorgon.

Bild från Pixabay

Dela inlägget
Share on Facebook
Facebook
17Tweet about this on Twitter
Twitter