Otroligt vilken trög dag det är idag. Både jag och J sov som om vi var i koma och vaknade efter klockan tolv på dagen och tänkte inte komma upp ur sängen! Idag har vi båda kommit överens om att vi ska sätta oss ner och göra tråkigt arbete. Det innebär att ta itu med alla stödansökningar och blanketter som inte är ifyllda. Det blir en hel del.

Läget börjar snart bli kritiskt igen. J har inget jobb annat än lite smått ströjobb med sin egen firma. Han har sedan i julas haft några dagars jobbinhopp här och där och tack vare det och mitt arbetslöshetsunderstöd har vi klarat oss på något vis. Just och jämt.

1000 € skulle indrivas

Men sen kom ju folkpensionsanstalten på att jag inte har haft rätt till arbetslöshetsunderstödet eftersom jag samtidigt ansökt om anstaltsrehabilitering och då borde ha haft rätt till rehabiliteringspenning istället, som är mycket mindre än arbetslöshetsunderstödet. Så då skulle 1000 € plötsligt indrivas från mina kommande stödmånader.

Jag blev plötsligt helt matt och deprimerad. Fick panikångest och dubbla hjärtslag i några dagar och började må illa bara av tanken på att åka till Tammerfors på anstaltsrehabilitering i fem dagar. Det skulle ha varit i februari.

Annullerad rehabilitering

Nu har jag annullerat alltihopa och förlorade därmed också rätten till rehabiliteringspenningen. Klarar inte av rehabilitering i år. Inte så som läget är nu. Det är något som jag får göra någon gång i framtiden om jag har ork och lust, men inte nu.

Mina studier har jag inte hunnit fundera på, vilket har gnagt mycket på mitt samvete. Men hur ska man ens hinna fundera på studier när man inte får en lugn stund? Det har varit helt omöjligt.

Ingen rätt till arbetslöshetsförmån

Och nu eftersom jag är heltidsstuderande har jag inte heller någon rätt till arbetslöshetsunderstöd. Studier och arbetslöshetsunderstöd går inte att kombinera. Det har jag fått erfara många gånger tidigare.

Nu vet jag inte vad jag ska göra. Jag kan inte få arbetslöshetsersättning, inte heller delinvalidpension, inte rehabiliteringsstöd eller rehabiliteringspenning och inte heller vanligt studiestöd. Det enda jag får nu är allmänt bostadsbidrag som är 400 € i månaden. Det täcker inte ens hyran och vi har slut på mat och mediciner. Jag är inkörd i en återvändsgränd.

Socialen näst?

Nästa steg blir väl att söka om utkomststöd, men även där har systemen ändrats. Det är folkpensionsanstalten som sköter om utbetalningen av utkomststödet nu för tiden. Två år har de haft på sig att förbereda det men har inte lyckats. Istället har en massa människor blivit utan stöd och inte kunnat köpa medicin eller mat.

Jag ska idag försöka ansöka om någon form av yrkesinriktad rehabilitering, eftersom mina studier borde räknas som det. Då kan FPA eventuellt bevilja någon form av stöd, men det är inte säkert. De godtar inte alla sorters utbildningar och ett av kraven är att utbildningen ska leda till en examen, vilket jag inte i denna stund vet om min kommer göra. Den kan göra det men jag vet inte om jag tänkt gå alla delar. Ska i alla fall göra ett försök och se om jag kan få några slantar för studierna.

Borde hitta studiemotivation

Inte förstår jag hur någon har tänkt att en människa som jag ska klara sig. Hur ska jag orka studera och sköta hälsan när jag inte ens har pengar till mina mediciner? Varifrån ska man hitta studiemotivation när man inte har en fungerande vardag. När man hela tiden får hålla på och oroa sig för hur man ska klara nästa månad. Och så här håller det på år efter år.

Och om jag nu ansöker om det där studiestödet och mot alla odds blir beviljad det så kan det ändå hända att jag inte får några pengar eftersom 1000 € skulle indrivas från mina kommande stöd. Om dom inte ångrar sig. Jag har ingen aning. Och jag är så trött på det här. Varför finns det ingen som vill hjälpa mig? Varför ska jag straffas för att jag har en svår sjukdom? Och vad är det för land vi lever i som sviker de mest utsatta?

Bild från Pixabay