Att skriva om kronisk sjukdom är ofta knepigt. Jag får fundera väldigt mycket på hur jag ska uttrycka mig. Jag försöker väga mina ord och meningar. Ofta funderar jag så mycket att det inte blir mycket skrivet.

För det mesta har jag en liten pirrig känsla i kroppen innan jag publicerar ett inlägg. Jag vet ju inte hur det kommer att tas emot. Ibland råkar man oavsiktligt trampa någon på tårna. Eller så har man skrivit ett inlägg som inte alla kan känna igen sig i.

Men det måste nog kännas lite pirrigt för att det ska bli ett intressant inlägg. Det är ju meningen att väcka tankar och få respons av dig som läser. Och det är ju omöjligt att i varje inlägg inkludera alla. Det förstår jag ju.

Det är viktigt för mig att inte bara skriva om de sjukas lidande, utan också om de anhörigas. Det är ju dom som ser oss varje dag, och förstår oss bättre än någon annan. De lider med oss. De kämpar för oss, och det tär på dem otroligt mycket.

En annan sak som ofta känns utmanande är att få variation mellan allvarliga och inspirerande inlägg. Alltså jag menar att det behövs inlägg där det ärligt beskrivs hur otroligt jobbigt det är att vara sjuk. Vi behöver dem för att känna igen oss och dra en lättnadens suck.

Tänk att det är flera som går igenom precis samma sak som jag!

Men det behövs också inlägg som inspirerar till att ta hand om sig själv. Vi behöver kunna hitta glädje trots svår sjukdom. Annars går vi under.

Hur variationen blir mellan dessa inlägg beror ju mycket på mitt eget mående också. Ibland klarar jag knappt av att tänka en positiv tanke. När jag sitter och hostar blod och känner mig sjuk och utmattad är det svårt att mana fram något positivt.

När jag har en bättre dag eller en bättre period är det lättare att skriva om coping-strategier och lyfta fram ljusglimtarna. För det finns alltid små ljusa stunder. Det går att skratta trots att man mår jättedåligt.

Min slutsats här är väl att det får bli som det blir med inläggen. Jag försöker mitt bästa och jag lär mig hela tiden en massa nya saker av er som läser. Hela tiden får jag nya infallsvinklar. Det är alltid någon som delar med sig av sitt perspektiv. Det är jag mycket tacksam för!

Det har gått åtta år sedan jag startade Lungan i stormen, och tre år sedan jag lanserade Lungan i stormen i sitt nuvarande format. Det gläder mig att se hur sidan har vuxit. Jag hade tänkt skriva ett tackinlägg när jag kom till 3000 följare. Men plötsligt så fanns det 3400 följare.

Ett stort tack till dig som följer Lungan i stormen!

Jag blir nästan mållös. Tänk hur många människor det finns som berörs av kronisk sjukdom. Det här måste ju bara vara en bråkdel av alla.

Jag vill tacka dig som läser och följer Lungan i stormen! Tack för all feedback och för att du hjälper mig att dela innehåll så att flera hittar hit. Jag känner mig väldigt inspirerad att skapa nytt innehåll för Lungan i stormen, själv och tillsammans med Johan. Det tycks aldrig vara någon brist på ämnen att skriva om.

Du kanske också gillar
Vi har ombytta roller på gång här hemma. Johan är sjuk och jag försöker hantera
Att vara ärlig om sitt mående som kroniskt sjuk är svårt för många. Det slinker
Instanserna som borde vara till för att hjälpa sviker mig igen. "Situationen är stabil. Ingenting
På sistone har det hänt så mycket att jag inte orkat blogga. Här berättar jag
Jag har försökt utmana min enorma trötthet på sistone och gjort saker jag inte känt
Än en gång är jag arbetslös som söker heltidsarbete, trots att jag är kroniskt sjuk