Det har inte blivit mycket bloggande på de senaste dagarna. Senast skrev jag om att jag mådde dåligt och inte kunde delta i utredningen av min arbetsförmåga som ska skötas av ett företag som heter Verve. Några dagar före fick jag full ångest och början till bronkit. Jag låg uppe och grät och svettades och insåg att jag varken hade fysiska eller psykiska krafter för att delta i den där utredningen.

Trött, trött, trött och så otroligt dödstrött

Jag har försökt släppa alla tankar på vår ekonomiska situation och stödhärvan, men det är ju lättare sagt än gjort. Jag har känt mig så stressad och ångestfylld den senaste månaden. Jag känner att min energi är på botten. Jag är skör. Minsta lilla stressmoment kan bli till en stor grej i mitt huvud som får mig helt ur balans. Och så är jag trött. Trött, trött, trött och så otroligt dödstrött. Alltid. År ut och år in. Det tär på mina krafter. Den långvariga stressen och ångesten och sömnbristen suger musten ur mig. Det värsta är att jag inte kan vila på dagarna som andra. Det går inte att varken vila eller sova på grund av kortisonet som jag tar på morgonen. Det gör så att tankarna skenar iväg och jag är uppe i varv. Tänk dig att vara dödstrött men att få full ångest varje gång du lägger dig ner för att försöka vila. Det är ett rent helvete kan jag säga.

Jag vill bara vara ifred och sova resten av mitt liv. Jag skulle absolut inte orka med någon arbetslivsutredning. Inte skulle jag heller orka stressa mera över att få ett litet månatligt grundstöd för att kunna få hyran betald, men jag är ju så illa tvungen när ingenting går framåt.

Mest är jag oroad över hur jag ska få fram till psykiatern hur slutkörd jag faktiskt är. Det syns inte på mig och hur jag än försöker förklara känns det alltid som om det inte räcker till. Alla psykiatrer pratar bara om depression, men i mitt fall är den värsta depressionen över. Jag är bara helt matt, ångestfylld och frustrerad över min hopplösa situation. Jag skulle bara vilja vara ifred och ägna mig åt sådant som jag mår bra av. Inte bli skickad hit och dit, bollad från instans till instans, hamna på konstiga utredningar där jag igen måste samla alla krafter jag inte har för att än en gång bevisa att jag faktiskt mår dåligt och att jag faktiskt har en begränsande sjukdom.

Ångesttankarna bubblar vid ytan

Allt det här gör mig så utmattad. Mitt huvud bara snurrar och ångesttankarna bubblar vid ytan. Men sånt här ska man tydligen orka med trots att man har en kronisk allvarlig sjukdom. Då är det ingen som tar någon extra hänsyn till hur man mår psykiskt. Man ska bara orka och orka. Allt fokus är på den fysiska sjukdomen, hur man än försöker förklara. Skulle man bara ha psykiska problem så skulle det fokuseras på det i första hand och man skulle antagligen få bättre hjälp. Men i mitt fall blir det som en liten skitsak som ingen hinner eller orkar bry sig om. Att jag inte fått en ordentlig natts sömn på flera år är tydligen inte så viktigt.

 

Bild från Pixabay