Överbelastad hjärna och kropp

I natt var ännu en jättekonstig natt med urusel sömn. Det är en förbannelse att ha ett huvud som konstant går på övervarv. Jag har mitt huvud överfyllt med så mycket orostankar att jag inte klarar av intryck av olika slag. Allt samlas på hög i min hjärna, utan att jag märker det.

Det är ingen skillnad på vad det är som händer. Min hjärna hanterar inte någonting som den ska. Det har den inte gjort sen sommaren heller. Men nu när jag har försökt börja göra saker igen, som att blogga, banda podd, spela datorspel, träffa människor lite oftare och så vidare så blir jag väldigt lätt överbelastad. Både fysiskt och psykiskt.

Jag kan inte skilja på vad som är fysiskt och vad som är psykiskt heller, eller vad som orsakas av mediciner. Mest går jag omkring som en zombie. Huvudet inne i en glaskupa och jag fattar inte ens att jag är vaken. Det känns för det mesta som om jag skulle sova, vad ja än gör.

Det här beror såklart också på min kroniska sömnbrist. Jag tar medicin för att somna fortfarande. Tror ingen som själv varit med om hur det är att inte sova en skaplig natt på ett år kan förstå hur det känns. När sömnen aldrig kommer av sig själv, utan på ett konstgjort sätt som gör att man känner sig helt drogad och vaknar av mardrömmar hela tiden.

Lungorna fortsätter också att ställa till det. Det känns som att gå omkring med konstant förkylning. Men ännu värre än en vanlig förkylning. Kroppen ångar och jag vill helst bara ligga och blunda hela dagen. Men ändå gör jag saker.

På veckoslutet var faktiskt första gången jag var ute bland folk, på en fest. Jag var där med mamma, pappa, syster och min man. Det var en konsertkväll med mat och min man ordnade ljudet. Han släpade mig med i sömnen redan på dagen så att jag inte skulle bli ensam hemma. Så att jag skulle kunna förbereda mig mentalt inför kvällen.

Jag satte mig vid mixerbordet och lutade huvudet mot väggen bredvid. Kände mig helt färdig. Men jag tvingade mig att försöka ställa in allt på mixerbordet, eftersom jag inte hade något annat att sysselsätta mig med. Till min stora förvåning lyckades jag åstadkomma något. Jag fixade det mesta, medan J gick på scenen och kopplade ihop saker.

Jag fattar inte att jag fick igång min hjärna tillräckligt för att kunna komma ihåg hur man sköter mixerbordet. Allt som kräver ens lite koncentration och multitasking har varit som bortblåst från min skalle i minst ett halvt år. Men där gjorde jag det ändå, i sömnen.

Efter att det var klart fick jag skjuts hem. Mådde så illa att jag inte visste hur jag skulle kunna få i mig mat. Ännu mindre hur jag skulle orka vara med på festen som började om en och en halv timme. Jag pinade i mig mat och tog en stark värktablett och lugnande medicin. Sen bestämde jag mig för att fara med ändå.

Jag hade dubbla hjärtslag hela kvällen och svettades som en idiot, och hyperventilerade som en galning. Stressade ihjäl mig i mitt eget huvud. Samtidigt skulle jag försöka njuta av kvällen. Gick ju sådär.

Det var buffébord, och det är förbjudet för mig och J. Men vi fick mat inifrån köket. Att äta från en buffé skulle vara som att tigga efter att bli sjuk. Tar aldrig såna risker. Har varit krasslig sen julen. Att vara där på festen var ju redan en risk. Men det var en grej som jag inte ville missa. Förstår ändå inte att jag klarade av att vara bland så mycket folk. Men jag satt ju med min familj, så det kändes tryggt ändå.

Åkte hem klockan 22.00 med mamma. Åkte hem till mamma och pappa för att inte behöva bli ensam hemma i det skicket som jag var. Det kändes så skönt att få sätta sig i sängen. Min kropp ångade i flera timmar. Måste bara sitta stilla och försöka kyla ner mig med en kall dryck. Till slut blev det lite bättre. Jag var fullständigt yr i skallen och helslut i kroppen. Kunde inte somna förrän J och pappa kom hem när kvällen var slut. Tror dom var hemma halv två. Vi låg uppe och pratade en stund om kvällen med J. Sen somnade jag.

De två nästa dagarna bara låg jag. Mamma släpade ut mig på gården en gång så jag fick lite frisk luft. Följande dag var jag ännu tröttare. Men igår var en lite bättre dag. Men så kom ångesten i natt, som en blixt från en klarblå himmel. Huvudet sa stopp. Tänkte att nu blir jag galen. Nu kommer jag aldrig att bli mig själv igen. Tänk om jag flippar och hamnar in på mentalsjukhus? Och så vidare. En hemsk natt!

Nu sitter jag här och bara stirrar tomt framför mig. Ögonen svider. Försöker minnas hur det är att känna sig ens en aning pigg. Kan inte minnas något sånt. Känns som om det var i ett tidigare liv. Och nu har lungorna börjat slemma igen. Dagens jobb är att inte oroa ihjäl sig för den sakens skull. Men det är ju lättare sagt än gjort.

Nu ska jag försöka underhålla mig själv. J är borta ikväll. Får väl sitta och stirra in i datorn och spela spel eller någonting. Bara hjärnan och ögonen skulle orka.

En sak som i alla fall känns bra är att ha en man som jag delar så många intressen med. Allt från spel till musik och ljudteknik. Allts om han gör vill jag också göra. Nästan. Och tvärt om. Vi kan sitta tillsammans och spela datorspel en hel dag utan att ha dåligt samvete för att man ”borde” göra något annat. Jag gör vad jag vill och han gör vad han vill, men när vi oftast vill samma sak så blir det att vi gör allt tillsammans.

Vid något skede får jag fnatt på hur det ser ut i huset. Då städar vi. Eller jag plockar det lilla jag kan, vilket inte är mycket. Sen återgår allt till det normala igen 🙂

Nu kom mamma in på kaffe så att jag får lite sällskap idag i alla fall.

9 Gillade du inlägget?

Pernilla Bergman

Lungan i stormen är en sajt med inspirerande artiklar om hälsa, med stort fokus på hur det är att leva med en kronisk sjukdom och psykisk ohälsa. Här vill jag förmedla att det är okej att vara sjuk! Ingen ska behöva skämmas för eller smyga med sitt psykiska eller fysiska illamående.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.