Jag passade på att fylla i veckans blogglista på Sevendays som handlar om pengar och ekonomi. Tänkte först att jag inte skulle ha något att fylla i, men ångrade mig. Jag tänkte dela med mig av mitt pengaperspektiv som en person som varit tvungen att leva helt utan pengar i många år. Allt på grund av en sjukdom. Det är verkligen en lyx att kunna arbeta och förtjäna pengar.

Pengar för mig är:

Något väldigt sällsynt som skapar enorma känslor av stress, obehag och hopplöshet. Jag har levt långt under existensminimum i många år på grund av min kroniska sjukdom. Jag har ingen möjlighet att förtjäna mina egna pengar. I sju år har jag genomgått en oändlig kamp för att få någon form av löpande ekonomiskt stöd utan att lyckas. Varje månad är ett nytt svart hål att hoppa in i. Jag har aldrig den blekblåaste aning om hur jag ska lyckas få hyran betald, för att inte tala om mat på bordet och hur jag ska ha råd till mina livsnödvändiga mediciner.

Det här lägger jag mest pengar på:

Medicin, mat och hyra. Om jag har tur kan jag betala telefonräkningen. Förra månaden klarade vi inte av att betala vårt internet så det var avstängt i många veckor och hyran fick vi be om uppskov på.

Det här lägger jag minst pengar på:

Allt annat. Har inte råd till kläder, tidningsprenumerationer, att äta ute, netflix eller övriga tv-kanaler. Har absolut inte råd till att resa eller betala för min bil som jag inte klarar mig utan.

En vanlig månad tjänar jag:

0 €, och så har det sett ut de senaste sex åren. För tillfället får jag allmänt bostadsbidrag på 402 € och det är allt. Det räcker inte till hyran ens.

Mina tre spartips:

Kan inte tänka på något annat än en spargris. Själv har jag vid det här laget tömt alla fickor och spargrisar jag har.

Om jag var ekonomisk oberoende:

Då skulle jag kunna andas ut. Jag skulle ha råd till mina mediciner och slippa stå och knacka på socialens dörr för att överleva ännu en månad. Jag skulle kunna köpa den där goda skinkbiten eller kunna gå ut och äta med min man utan att få stora skuldkänslor.

Mina ekonomiska mål är:

Att överleva varje månad genom något mirakel.

Jag tycker att ekonomi är:

Orättvist, knepigt och orsakar mig så mycket stress att jag tappar hår och blir ännu sjukare än vad jag skulle behöva vara. Det är orättvist att folk har olika förutsättningar till att leva i det här landet. Jag har inte ens råd till mina livsnödvändiga mediciner. I många år har jag kämpat en fruktlös kamp för att få vardagen att rulla, utan att lyckas.

Dela inlägget
Share on Facebook
Facebook
19Tweet about this on Twitter
Twitter