Jag sitter och tittar ut genom fönstret på vår stackars syrenbuske som fladdrar hit och dit i stormen och regnet. Skulle det inte bli sommar nu heller? Man borde ju ha vant sig vid det här laget att man på midsommaren får sitta med vinterjacka och vantar om man ska vara utomhus på kvällen.

Idag känner jag mig sådär någorlunda lugn, men igår hade jag inte en bra dag. Den började med att min läkare ringde och funderade på varför min crp var 24. Det är ju inte högt men högre än den brukar vara och tyder på att jag har någonting på gång i kroppen.

Jag själv är ganska säker på ett det var en liten bronkit som jag hade tidigare i veckan, men igår och i förrgår kändes det faktiskt ganska okej i lungorna. Jag är ganska säker på att jag inte hade 24 i crp igår, men min läkare är noggrann och ville ta kontrollprover nästa vecka.

Han började också prata om att vi kan göra flera undersökningar om inte crpn har gått ner. Och så pratade han igen om hur mina mediciner, speciellt kortisonet gör mig infektionskänslig. Det här kanske inte låter så dramatiskt i andras ögon, men för mig var det hemskt.

Jag började förstås fundera på varför jag skulle behöva undersökas och vad för undersökningar det skulle vara. Sen började tankarna flyga iväg med fart. Tänk om min lunga har varit med om så många infektioner att den förstörts ytterligare? Tänk om den är förstörd? Tänk om jag måste på bronkoskopi eller någon röntgenundersökning? Tänk om dom hittar någonting hemskt! Tänk om hit och tänk om dit. Tankar som inte leder någon vart alls. Jag vill bara rensa hela mitt huvud och koncentrera mig på att må bättre istället.

Sen frågade jag också honom om vad jag kan göra för att minska infektionskänsligheten. Han pratade då om att vi kan försöka minska min kortisondos. Det orsakar också mycket ångest för mig. Varje gång vi hittills har prövat har det kommit hemska bakslag. Jag har blivit sjuk nästan genast och hostat massor med blod. Jag kan inte ens tänka tanken på att minska dosen den här sommaren. Vet inte om jag kommer att gå med på det där just nu. Men jag kan ju alltid säga nej.

Det är nämligen så att vi ska flytta ut från lägenheten vi bor i. Vi kommer att komma bort från gruvans kalkdamm som färgar både bilar och husets fönsterrutor vita. Jag ser väldigt mycket fram emot att komma härifrån till ett trevligare ställe, men förstås ger själva flyttandet mig ångest. Inte vill jag sänka kortisonet och sitta och hosta ännu mera blod just när allt det här är på gång.

Undersökningar och lungor tänker jag fundera på så lite som möjligt. Det bästa jag kan göra är att försöka gå ut och gå, så gott som varje dag. Eller gå på löpbandet inomhus.

För mig känns det just nu som om att ett nytt kapitel i mitt liv börjar. Målet är att minska på oro, ångest och stress, för det är ofta det som gör mig sjuk. Jag oroar mig allt för mycket och det krävs nästan ingenting för att kasta mig ur balans.

Jag ser den här flytten som en chans att börja om från början. Ett nytt liv. Och jag har sökt professionell hjälp för att börja arbeta med stressen och oron. Autoimmuna sjukdomar påverkas mycket av stress och de tycker inte heller om när man anstränger sig för mycket fysiskt. Man måste liksom hitta en gyllene medelväg som nästan är omöjlig att hitta.

Allt onödigt som stjäl av min energi ska bort. Inga energitjuvar får finnas kvar. Det handlar om mitt liv och min hälsa. Jag har varit allt för snäll och tålig hela mitt liv och speciellt efter mitt insjuknande. Nu har jag bara konstaterat att jag inte håller om jag fortsätter som jag gjort och inte sover en skaplig natt på flera år.

Men nu tänker jag försöka ändra på allt det där. Nytt hem, nytt liv som jag och min man som två vuxna individer som bestämmer precis hur vi vill leva.

Du kanske också gillar
Det har gått åtta år sedan jag startade Lungan i stormen, och tre år sedan
Vi har ombytta roller på gång här hemma. Johan är sjuk och jag försöker hantera
Att vara ärlig om sitt mående som kroniskt sjuk är svårt för många. Det slinker
Instanserna som borde vara till för att hjälpa sviker mig igen. "Situationen är stabil. Ingenting
På sistone har det hänt så mycket att jag inte orkat blogga. Här berättar jag
Jag har försökt utmana min enorma trötthet på sistone och gjort saker jag inte känt