Vi har ombytta roller på gång här hemma. Den har gången är det inte jag som är sjuk, utan Johan. Eller att säga att jag inte är sjuk skulle vara att ljuga. Jag är lika sjuk som vanligt. Men Johan är ordentligt sjuk med bronkit. Han låter ungefär som om han gick omkring med en konservburk över huvudet. Ibland hör jag inte vad han säger.

Allt började redan för en vecka sedan när han plötsligt fick jätteont i halsen. Så att det gjorde ont att svälja. Jag misstänkte genast att det var en förkylning på kommande och blev väldigt ångestfylld. För får jag en sådär hemsk förkylning så ligger jag på lungavdelning med lunginflammation.

Förra måndagen var Johan till hälsocentralen och tog svalgprov som var negativa. Sen gick det ett par dagar och så fick han feber och hostade gult äckligt slem. En ny tid blev bokad till hälsocentralen. Johan fick antibiotika och medicin att inhalera för att öppna upp luftvägarna.

Nu har det gått fyra dagar med antibiotika och läget är inte så mycket bättre. Men febern är i alla fall borta för tillfället. För att klara oss har vi bott hos mina föräldrar. Jag och Johan har sovit i olika rum och har försökt vårt bästa för att minska risken för smitta.

Läs också  Mår inte bra

Han har sin egen handduk. Båda tvättar vi och spritar våra händer hela tiden. Om Johan har något med mat att göra använder han plasthandskar.

Förutom att det förstås är tungt för Johan gör det mig både fysiskt och psykiskt utmattande. Jag började själv känna mig extra hängig förra onsdagen. Trots att jag sovit över 10 timmar på nätterna vaknar jag som i en dvala och känner mig helt orkeslös. Genast jag har försökt göra något har svetten brutit ut.

Min ångest triggas igång ordentligt av den här situationen. Jag vill ju hjälpa, men jag orkar ju knappt hjälpa mig själv. Ändå har jag försökt mitt bästa. Igår lyckades jag till och med baka en blåbärspaj som jag kom ihåg att Johan hade önskat tidigare. Jag klarade av det trots mitt zombietillstånd.

Men utan mina föräldrars hjälp skulle vi ha haft det mycket kämpigare. Jag skulle inte orka laga mat varje dag. Inte orkar jag handla heller. Men jag lyckades faktiskt igår själv ta mig med bilen till butiken för att köpa kattmat och vaniljsås till blåbärspajen.

Redan det att gå i en butik triggar igång min ångest. Jag är undermedvetet hela tiden på vakt. Ser mig omkring efter flyktvägar, spanar efter bekanta eftersom jag inte orkar stanna och prata. Jag kanske inte är medveten om det just då när jag är i butiken. Jag känner bara ett stort obehag. Det är efteråt som utmattningen kommer.

Läs också  En hjärna som går på övervarv

Mitt standardläge är fullt beredskapstillstånd. Därför klarar jag inte av när något oväntat händer, eller när jag hamnar in i en situation som jag upplever som obekväm eller hotfull. Det här är fullständigt psykiskt och fysiskt dränerande.

Men tack och lov så har vi mina föräldrar som stöttar och hjälper till. Det finns någon annan som kan åka till apoteket, handla mat, laga mat, hjälpa till att bädda en säng om det behövs. Men framför allt finns det någon att prata med.

Min ångest är inte lätt att hantera. Speciellt inte på natten. Jag kan känna mig någorlunda samlad, till och med kolugn klockan tolv på natten. Jag kan vara bombsäker på att jag inte kommer att få en ångestattack mitt i natten. Men det är just dom gångerna som den kommer som en blixt från en klarblå himmel. Det är konstigt hur hjärnan fungerar.

Igår tog jag med Johan på en kort bilutfärd för att pigga upp lite. Jag som inte har orkat köra bil på ett par år (med några undantag). Vi åkte ut lite längre ut i skärgården för att få lite ombyte i vardagen. Vädret var så vackert och jag kände mig aningen bättre än den senaste veckan. Och då måste man ju passa på.

Läs också  Lungan i stormen vill tacka dig!
Vi tog en liten uppiggande tur med färja

Om läget inte är bättre imorgon får Johan ta sig till hälsocentralen en tredje gång. Hoppas det blir tredje gången gillt i så fall. Jag är så trött på att det knappt kan gå en vecka utan att nån yrar omkring på något sjukhus.

Nagu gästhamn
Du kanske också gillar
Det har inte blivit så många inlägg på sistone. Detta på grund av att jag
Det har gått åtta år sedan jag startade Lungan i stormen, och tre år sedan
Att vara ärlig om sitt mående som kroniskt sjuk är svårt för många. Det slinker
Instanserna som borde vara till för att hjälpa sviker mig igen. "Situationen är stabil. Ingenting
På sistone har det hänt så mycket att jag inte orkat blogga. Här berättar jag
Jag har försökt utmana min enorma trötthet på sistone och gjort saker jag inte känt