Mitt i mardrömsångesten slog papegojdillet till

Vilken grym ångestperiod. Helt obeskrivligt. Jag har på allvar inte kunnat skilja på vad som är fysiskt och vad som är psykiskt. Jag har inte kunnat skriva en rad. Har inte kunnat fokusera på skärmen. Allt har bara flutit ihop och tröttheten har varit så extrem att jag inte har kunnat annat än bara sitta och stirra på tv:n, utan att egentligen se på den.

Jag förstår själv att ingen människa repar sig från en lunginflammation på ett par veckor. Men ändå är det som om jag inte riktigt kan godkänna det. Är bombsäker på att jag när som helst hamnar in igen, och sen ska något obeskrivligt hemskt hända. Äckliga, motbjudande och sinnessjuka tankar som jag kämpar med.

Mitt illamående är så verkligt för mig att jag har suttit och haft frossa mitt i sommarvärmen. När jag googlade mirtazapin och extrem trötthet läste jag en rad och svetten bara bröt ut så att det nästan började rinna av mig. Såg suddigt, hörde suddigt. Det gör jag visserligen ännu, men jag kan inte höra eller diskutera om någonting som har med sjukdom och mediciner att göra. Samtidigt är det allt som snurrar i mitt huvud.

Jag blir andfådd av att gå lite och jag är helt utmattad. Men vad som är fysiskt och vad som är psykiskt är svårt att säga. Det är nog en del fysiskt såklart. Jag andas helt fel. Igår satt jag en dag och försökte dra djupa andetag, fastän jag inte skulle ha behövt. Bara för att det har varit tungt på sistone.

Vid dagens slut orkade jag knappt andas. Det värkte i hela bröstkorgen och i mina axlar. Sen skulle jag försöka sova utan insomningstablett, men fick ångest för att det skulle vara sinnessjukt fel om jag plötsligt skulle somna utan. Då måste jag nog vara riktigt allvarligt sjuk. Det låter helt galet, det vet jag, men så var det igår. Min kropp och min hjärna orkade inte vara vaken mera, men det anser jag att är livsfarligt.

Idag fortsatte eländet. Jag sov till halv två på dagen. Det behövdes, men det är ju inte bra det heller. Allt slutade med att jag måste ta både lugnande tablett och paracetamol. Sen pratade jag med min syster och min pappa och just nu känns det bättre. Lite, lite bättre.

Före det mätte jag feber och allt. Bara för att ansiktet kändes som ett eldklot samtidigt som jag hade frossa, och jag kan inte skilja på vad som är vad. Men inte hade jag feber, som vanligt.

Ännu är det en dag i taget. Just nu pustar jag ut en stund. Tänker att det är bra att skriva av sig lite och få ur sig alla galna tankar. För jag förstår att det är galet, samtidigt som jag är helt fast i den onda cirkeln. Det är verkligen utmattande att vara livrädd dygnet runt.

Sen har jag ju en massa mediciner. Trexan (cellgift) efter en två veckors paus kan göra en helt utmattad. Mirtazapin efter en månads paus, som är mot ångest och depression. Har en väldigt låg dos, men den kan göra sitt. Sen har jag insomningstabletter med triangel på, som jag ska bli av med eftersom dom inte har någon verkan längre. Och caprilon som är för lungblödningar som tidigare gjort mig trött och slö, och sen ännu en svampmedicin som jag tidigare tyckt att jag mått skit av.

Allt är en enda soppa just nu. Men jag kan ändå avsluta med något lite mera underhållande. Jag har fått papegjodille! Jag tycker att papegojor och undulater är roliga och intressanta. Jag kan ju inte direkt gå och köpa mig en, men att titta på videon och läsa om dom är roligt. Dom verkar ofta vara väldigt personliga och underhållande, och väldigt sällskapliga beroende på art. Vi har ju katter, så dom skulle antagligen sluka fåglar hela…

Är det någon som har en fågel som husdjur? Berätta gärna om hur det är :). Jag tänker mycket hellre på papegojor och undulater än att fokusera på ångesten.

12 Gillade du inlägget?

Pernilla Bergman

Lungan i stormen är en sajt med inspirerande artiklar om hälsa, med stort fokus på hur det är att leva med en kronisk sjukdom och psykisk ohälsa. Här vill jag förmedla att det är okej att vara sjuk! Ingen ska behöva skämmas för eller smyga med sitt psykiska eller fysiska illamående.

En reaktion till “Mitt i mardrömsångesten slog papegojdillet till

  • 14 augusti, 2017 kl. 08:27
    Permalink

    Vad fruktansvärt att du måste må på det där sättet, jag önskar verkligen att du snart kan, (no pun intended) pusta ut.
    Min mamma delade ditt inlägg till mig, och jag tänkte, ”varför inte svara när jag ändå är här?” Så det gör jag nu.
    Jag är kroniskt deprimerad sedan barndomen, och bor nu ensam i en studielägenhet. Har vuxit upp med hundar, men fick också dille på fåglar. Och mitt i allt hade jag svarat på en annons! Det gick så fort. Och nu sitter hon mitt i vardagsrummet, min lilla Tiki. Fast hon litar inte på mig än, men flyga fritt får hon.
    När hon blir ha ndtam så småningom kan hon kanske sitta på min axel o gosa och vi kan lära varandra trix. Fåglar är väldigt smarta. Jag brukar läsa o sjunga för henne. Klassisk musik är en favorit. Jag känner mig inte så ensam längre när jag vet att hon är där o mumsar frön. Det finns e n mening med tillvaron igen, liksom.

    Svar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.