I snart ett års tid har jag försökt klura ut vad folk vill läsa om på Lungan i stormen, samtidigt som jag förstås också har funderat på vad det egentligen är jag vill skriva om. Lungan i stormen är ju inte bara en blogg. Just nu är den faktiskt väldigt långt ifrån en blogg i vanlig mening.

Mest har jag fokuserat på att skriva artiklar om kronisk sjukdom. Ibland har jag skrivit om psykologi och ibland har jag skrivit om hälsokost. Jag har svävat lite här och lite där innan sidan riktigt har börjat ta form.

Jag har fokuserat så mycket på mina artikelskriverier och faktainlägg att jag inte riktigt hunnit med att blogga i vanlig mening. Jag har fått förfrågan av flera personer om vardagsinlägg. Med det avses inte inlägg där jag yrar om mina senaste inköp eller tvångsmässigt fotograferar min frukost. Det som folk verkar sakna är inlägg om mina tankar och känslor i vardagen. Jag berättar inte så mycket om min vardag egentligen. Bara när något går käpprakt åt helvete har jag skrivit om vardagen.

Nog för att det under det senaste året har varit extremt kaotiskt. Jag har faktiskt ofta använt bloggen för att få utlopp för mina frustrationer. Då förstår jag att folk lätt får intrycket av att min vardag bara består av kaos och depression. Men det finns nog utrymme för annat också. Saker som jag kanske kunde börja skriva om lite oftare på bloggen.

Igår var en helt dräglig dag till exempel. Förutom att jag vaknade och lät som en papegoja. Min röst var hes av slem som åkte hiss i mina luftrör. Jag lät på allvar som en papegoja. Det här tyckte jag var skojigt, så jag började imitera en papegoja, vilket J inte tyckte att var så roligt. Men när jag hållit på ett tag och testat min nya röst och kacklat på så kunde inte J heller hålla sig för skratt.

Sen drack jag mina två obligatoriska koppar med morgonkaffe. Jag var fortfarande hes och rädd för att slemmet skulle bli till en ny bronkit. Som tur var det varmt ute. Varmaste dagen hittills den här våren. Så jag tog på mig sandaler och gick ut i tunna byxor och t-skjorta. Jag började gå ner för en brant, lång backe.

Jag gick ända till gästhamnen som ligger ungefär en kilometer hemifrån. Jag hade på mina gigantiska hörlurar som jag fick av J i julklapp. Det blev väldigt svettigt, och när jag kom fram insåg jag att jag inte hade med mig några pengar att köpa dricka för. Så J kom körandes och köpte en flaska mineralvatten åt mig.

Sedan fortsatte jag att gå. Jag gick längs gångbanan och genom centralparken, ända till den lokala mataffären. Jag kollade på min stegmätare i telefonen och såg att jag hade gått 2,8 kilometer totalt. Det är det längsta jag gått på länge. Jag menar på många många månader. Antagligen det längsta jag gått på flera år.

Nu kanske du som läser undrar om inte mina lungor börjar blöda om jag anstränger mig så mycket. Det finns alltid en risk. Och jag spottade hela tiden ut mitt slem och kollade om det fanns spår av blod. I så fall skulle jag inte ha fortsatt att gå.

Den här gången var mina lungor fyllda med så mycket slem att det mest var slem som kom upp. Blod brukar alltid komma efter att slemmet har kommit bort. Ändå måste jag vara försiktig. Och jag visste ju inte hur jag skulle må följande dag när jag gått så långt. Men här sitter jag, och jag låter inte längre som en papegoja. Det var nog bra att jag gick ut och gå igår.

Idag går jag däremot inte långt. Känner mig väldigt trött. Men det är vackert väder så jag går säkert en sväng på gården idag.

Det här var det mest vardagliga inlägget jag skrivit på länge. Man vet aldrig vad det blir när jag börjar yra på. Det kan bli papegojor och vad som helst. Så vill ni ha mera vardagsinlägg får ni vara beredda på det!

Önskar du mera vardagsinlägg? Lämna gärna en kommentar.

Du kanske också gillar
Det har gått åtta år sedan jag startade Lungan i stormen, och tre år sedan
Vi har ombytta roller på gång här hemma. Johan är sjuk och jag försöker hantera
Att vara ärlig om sitt mående som kroniskt sjuk är svårt för många. Det slinker
Instanserna som borde vara till för att hjälpa sviker mig igen. "Situationen är stabil. Ingenting
På sistone har det hänt så mycket att jag inte orkat blogga. Här berättar jag
Jag har försökt utmana min enorma trötthet på sistone och gjort saker jag inte känt