Länge sen sist – har inte klarat av att skriva

Det var en tid sen sist jag bloggade eller skrev något över huvudtaget. Till det finns en förklaring, men jag har inte den psykiska orken för att dra hela historien. De senaste månaderna är en enda ångest- och drogdimma för mig.

Allt började i somras när både mina psykiska och fysiska proppar brann. Jag hamnade in på sjukhus med lunginflammation. Hade länge före det haft tungt att andas och ett stramande band över bröstkorgen.

Det har hänt mycket de senaste åren och åren före det här året också. Men här tog det liksom stopp helt och hållet med allt för mig. Allt har bara varit ångest och mera ångest. Har levt på lugnande tabletter, skakat och gråtit, haft panikattacker och åkt fram och tillbaka till akuten för att jag inte har kunnat andas.

Har gått på fysio, har varit till psykiater och har en person som jag pratar med varje vecka för att orka. Alltså jag kan lugnt säga att jag aldrig har upplevt något liknande. Efter allt jag varit med om. Hur jag orkat. Hur jag varit ”stark” och ”modig” enligt många andra. Efter allt skit jag fått stå ut med av andra människor efter att jag insjuknade. Alla sjukhusbesök och intagningar. Och efter att min farfar gick bort förra våren.

NU betalar jag priset. NU kommer chocken smygande. I form av hypokondri, ångest, panikattacker, skakningar, gråt och jävliga andningsproblem dygnet runt. Har ett så spänt band runt bröstkorgen att jag knappt får den att röra sig. Den opererade muskeln på min högra sida är som en sten. Känns som om någon håller på och trycka ut en knytnäve från insidan av min bröstkorg.

Läs mer:
Instanskrigen som gör en sömnlös

Jag är slemmig och hostar. Ser suddigt oftast. Har inte kunnat se på en skärm. Har inte kunnat skriva eller knappt läsa. Kan inte koncentrera mig. Är nervös och rädd och allt jag kan tänka på är sjukdomar och döden och sånt tragiskt. Min energi har från sommaren gått åt till att vara livrädd.

Och det är så jobbigt att jag inte ens har kunnat skriva om det. För det ger mig för mycket ångest. Kan inte heller läsa något som någon annan skriver i någon stödgrupp för jag får panik. Tror att jag har alla fel.

Har varit på undersökningar. Lungorna verkar bättre än på flera år. Ändå är det så här hemskt. Att jag knappt klarar av att stå eller gå, mera än en liten stund om dagen. Men för några månader sedan var det ännu värre. Satt bara på soffan och svettades och kunde inte andas.

Nu går det upp och ner. Kanske sakta uppåt, men det kan jag själv inte riktigt se. Men när jag tänker tillbaka så kanske det är en smula bättre.

Alltså det här är någon sorts utmattning som är obeskrivlig. Och en hemsk depression. Har inte alls kunnat leva i nuet. Och inte kan jag det ännu heller. Inte kan jag heller förstå att problemen är psykiska. Men jag har varit på så många undersökningar nu. Orkar inte en till. Kan inte tänka på sjukhus eller något som har med det att göra.

Läs mer:
En tillbakablick

Är förvånad att jag över huvudtaget klarade av att skriva det här inlägget. Jag hoppas att det sakta kommer att bli bättre. Men det här är något som jag inte upplevt tidigare så jag vet inte hur jag ska ta mig ur det riktigt.

Vet inte när jag kommer att orka skriva igen. Eller ha lust för den delen. Har inte haft lust till någonting.

Det är en liten minimal förklaring på varför jag inte skrivit. Ännu är min kropp som gelé, samtidigt som den är så spänd att jag tror att jag ska sprängas.

Önskar att jag efter sju månader skulle kunna komma med någon sockersöt framgångshistoria om hur jag kom ur mitt helvete, starkare än någonsin. Men så är det inte. Men jag hoppas att jag kan börja skriva igen om hälsa och sånt. Jag vill bara komma ur den här sinnessjuka situationen som jag hamnat i. Men det är fysiskt och psykiskt så tungt.

Men någonting har jag i alla fall lärt mig, och det är vad långvarig stress kan ställa till med. Och att jag måste skydda mig från det i framtiden.

Flytten till den nya lägenheten var också för mycket för mig. Har inte landat här ännu. Jag har ju inte varit klar i huvudet en enda dag sedan vi kom hit. De första månaderna satt jag som sagt bara och skakade på soffan.

Läs mer:
En ovanligt vanlig vardag trots allt

Allt det här gör mig så ledsen och arg. Jag såg ju så mycket fram emot att flytta hit och så gick det så här.

Tack och lov har jag människor som hjälper mig och J finns vid min sida varje dag. Hela tiden. Jag fattar ännu inte vad det är som händer eller vad som har hänt. Önskar att jag snart ska få ens en minimal del av mitt huvud tillbaka och kunna minska på mina psykmediciner.

Tack till alla er som följer Lungan i stormen, också fastän jag inte uppdaterat. Men alla mina gamla artiklar och inlägg finns ju kvar att läsa. Jag är glad att folk hittar dem och skriver kommentarer och små meddelanden till mig ännu.

Du är varmt välkommen att bli en del av vår fina gemenskap på sociala medier!
Dela

14 kommentarer

  1. Tack för att du orkar dela med dig, trots
    allt!! Känner igen en del av det du beskriver; framför allt kampen med ångesten och känslan av att inte kunna andas. Vidrigt!!! Och att kämpa, hoppas, vilja så mycket – och så tvingas konstatera: Det var ju inte så här det skulle bli! Jag hoppas av hela mitt hjärta att du snart – fast det blir myrsteg, men ändå framåt!!! – mår bättre!!! ?

  2. Vad fint att du orkar uppdatera, fastän i din egen takt förståss. Dina läsare är nog dej trogna, och du har berört otroligt många genom att dela med dej av din historia. Styrkekramar!!!

    På tal om att propparna brinner… Har nog gått igenom något motsvarande själv nu under vintern. Fram till jul hade jag åtminstone någon slags rutin i vardagen och lyckades mitt uppe i hjärndimman ändå få en del saker gjorda. Efter årsskiftet har liksom alltihop bara blivit. Rutiner, sovande, matvanor… allt. Man gör ju bara en björntjänst för sej själv med att släppa allt det där viktiga också, men när man vaknar mer utmattad och ångestfylld än man var före man gick och lade sig så blir det ju inget av. Mår riktigt uselt både psykiskt och fysiskt just nu… Ett steg framåt, och sedan två tillbaka. Livet helt enkelt suger, och jag skulle när som helst ta en lång semester från allt, om det bara var fysiskt möjligt.

    Tänker på hur jag tidigare såg mitt liv som en korg med garnnystan, och hur jag sakta men säkert började reda ut och nysta upp allt, men nu känns det nog som om jag tappat hela korgen i golvet och får börja om med alltihopa. Min räddning är nog att jag senaste två åren varit öppen inför mina närmaste vänner och familj med mitt mående, och dom fungerar otroligt bra som hejarklack och stöd då när jag mest behöver det. Det är riktigt tungt, men jag är inte ensam.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *