Jag har hört mycket om folk som tappar aptiten när de är stressade. För mig blir det precis tvärt om. Jag hetsäter när jag är inne i en stressig livssituation. Tröstar mig med en massa onyttigheter. Precis så har det gått den här sommaren och hösten. Det har varit en så psykiskt tung period med bronkiter, antibiotikakurer, kallelser till arbetslivsutredningar, avslag på alla mina stödansökningar, ekonomiskt ohållbart läge och så vidare. Jag har inte orkat berätta om det på bloggen ens. Jag har skämts så mycket och haft så dåligt samvete för det. Men nu känner jag mig redo att berätta.
Jag har gråtit mig igenom nätter och J har försökt trösta mig. Jag har genomlidit ångestattack efter ångestattack och mått väldigt dåligt. Motion har jag inte ens orkat tänka på vilket har lett till att jag har blivit svag och kraftlös. Lungorna har krånglat och blött och slemmat. Det har varit tungt att andas så gott som varje dag.
Började hetsäta
De tre dagarna på Verve som utredde min arbetsförmåga sög de sista krafterna ur mig. Sedan dess har jag mått extremt dåligt rent fysiskt. Mina urladdade batterier gick på minus, om det ens är möjligt. Hela min kropp har ångat och jag har bara orkat ligga på soffan och äta värktabletter och hoppas på det bästa. Hoppas för hela mitt liv att lungorna ska sluta blöda och att mitt immunförsvar klarar det här.
All denna stress och depression har lett till att jag ätit som en häst. Eller jag vet inte ens om en häst äter lika mycket som jag. Vi säger för säkerhets skull två hästar. Det har blivit en pizza här och där, godis, söta drycker, kaka, bullar, kex. Jag har tryckt i mig vad som helst för att lindra den psykiska smärtan, ungefär som en alkoholist men med socker och kolhydratrik skräpmat istället. Jag är inte ens en kakmänniska, men de senaste halvåret har vad som helst slunkit ner. Efter varje “undantag” kände jag mig mer och mer misslyckad. Som en äcklig snaskätande gris till licensierad kostrådgivare, vilket skämt!
Skäms för mig själv
Jag riktigt skäms över mig själv. Jag vill inte veta hur många kilon jag lagt på mig, men vi kan säga som så att min mage är ett berg av valkar och bara några av mina byxor som jag köpte i våras går på mig nu. Helst använder jag bara stretchbyxor. Känner mig så misslyckad fastän jag vet att det inte är mitt fel.
Jag har bara inte haft krafter att ta tag i situationen. Den har fått gå överstyr bara. Och jag som har varit så viktig med maten och gått ner 10 kilo förra året. Jag som är kostrådgivare ännu till. Men det hjälps inte. Jag har inte haft den minsta energi eller inspiration för att bry mig. Jag har stoppat i mig vad som helst och i obegränsade mängder. Har vräkt i mig en chokladstång här och där och andats ut för mig själv.
Säckiga kläder och smutsigt hår
Har inte orkat bry mig om kläder. Har gått omkring i trasor. Har inte rört smink på ungefär ett halvt år. Inte för att jag annars sminkar mig heller men det händer ändå någon gång nu och då. Men det senaste halvåret har jag inte orkat bry mig om mitt utseende överhuvudtaget. Inget smink, bra om jag ens har hittat deodoranten, skitigt hår i hästsvans och en godispåse i handen sittandes framför tvn. Så illa har det varit.
Men nu får det vara nog på tröstätandet. Nu ska dom där överflödiga 10 kilona sakta men säkert börja försvinna. Jag har fått betala med mitt samvete. Har haft skuldkänslor för hur jag hetsätit. Att jag inte haft någon kontroll över mig själv alls. Jag som vet bättre och skriver om hälsa och mat. Men sådär kan det gå när man mår så extremt dåligt att man inte bryr sig om någonting mera.
Ännu är mitt liv uppochner, och rätsida kommer jag nog aldrig att få på det, men jag vill i alla fall försöka sköta mig bättre nu igen. Jag behöver stärka min kondition och få i mig näringsrik mat. Kanske inspirationen och orken för att börja laga den också sakta men säkert börjar komma tillbaka. Jag har inte lagat mat själv på hela sommaren, med undantag för kanske ett par gånger. Helt sjukt när jag tänker på det. Men mår man dåligt så mår man dåligt.
Stor kram, Pernilla!
Tack Linn!
Lycka till <3 hoppas det vänder nu!
Tack! Jo hoppas verkligen det!
Oj vad jag känner igen mig! På ngr år +20kg och avsmaken för mig själv skall man inte prata om. Jag vet ju att jag äter då är stressad, trött el livet överlag sugen. Vet också att jag själv är den som lider och skäms men likväl.
Vi är knappast dom ända i världen som gör det.
Lycka till, vi kommer igen! Småningom….sakta men säkert.
Tack för kommentaren! Det lär nog ta både tid och tålamod men vi kommer nog igen. Lycka till åt dig med! 🙂
Tufft skrivet av dig!
Tack Stina!
Haft det tufft ett tag jag också fast det kanske inte syns utåt då jag inte skriver om det men upplevt samma att orken att ta hand om hälsan inte funnits där. Fuskat allt för mycket med maten ( blir sjuk i både lederna och magen av socker och snabba kolhydrater) och kilona har börjat krypa på igen. För tre år sedan gick jag ner 16 kilo och nu har 5 kommit tillbaka. Och det känns, när man är kort och har dåliga leder.
Vi får väl preppa varandra, vi kan klara det här. Sist och slutligen är det bara man själv som kan ta itu med saken. Bara att försöka minnas hur bra man egentligen mår när man sköter om sig själv. Hur skönt det är att vakna på morgonen och inte vara kolhydratssvullen och astrött. Hur skönt det är när man kan klä sig i annat än mjukiskläder och när magen känns platt. Yes, we can do it!
Du behöver all ork, all näring och allt som lyfter självförtroendet. Jag hejar på dig, du klarar det nog!!
Jag försöker tänka att det är bäst att jobba på det före jul för annars mår man ännu sämre efter den frosserihelgen!! huh. Vill inte börja det nya året så..
Och stort GRATTIS till nomineringen var det ju som jag egentligen skulle skriva. Kikade in här för att säga det, men fastnade i texten! 🙂
Camilla
Grattis till dig också Camilla! Och håller med, vi kommer igen! Det är också mitt mål att vara av med några kilon till julen.