Alla ni som tjänar en månadslön, liten som stor, ni kan inte förstå hur absurt det är i mitt huvud. Inte att ni tjänar pengar, utan bara det faktum att man kan få så mycket pengar in på sitt konto, månad efter månad. Att någon betalar er för ett arbete som ni gör, och fortsätter att betala ut er lön med jämna mellanrum. Det är för mig helt ofattbart.

Här sitter jag just nu med 7,60 € på mitt konto och funderar på hur nästa månads hyra ska bli betald, hur jag ska kunna köpa mediciner och mat. Att betala räkningar kan jag glömma. Mitt enda hopp för nästa månad är ifall min man eventuellt skulle beviljas någon form av arbetslöshetsunderstöd, efter en karenstid på drygt ett år. Nöjen kan  man helt och hållet glömma. Vi har inga utgifter utöver de absolut mest nödvändiga och har inte haft under de fem åren vi varit tillsammans. Och när man någon gång gör något extra plågas man av dåligt samvete, för man vet att man egentligen inte borde.

Livet handlar om att överleva från dag till dag

Allt handlar om att överleva från dag till dag. Att planera in något är omöjligt och varje oväntad utgift, hur liten den än är ställer till med katastrof. För tillfället har jag inga ekonomiska stöd alls, förutom allmänt bostadsbidrag på 400 € som inte täcker hela hyran.

Aldrig lyckats få ett jobb

En av de sjukaste sakerna i hela min sjukdomshärva är att jag aldrig ännu har lyckats få ett jobb. Jag har aldrig egentligen arbetat och aldrig fått en lön. Undantag är några små jobb här och där, till exempel när jag ibland läste in taltidningen för synskadade. Eller den gången jag uppdaterade en broschyr, vilket ungefär gick ut på att jag satt på en stol i ca 3-4 veckor och ringde upp olika människor och frågade om de fortfarande har samma kontaktuppgifter. Det var väl ungefär år 2006.

Då minns jag att det kom in en lön på mitt konto på ca 1200 € och jag kunde knappt tro mina ögon. Kan man faktiskt få så mycket pengar?! Känslan var otrolig. Hur kunde just jag lyckas få så mycket pengar för ett jobb? För mig var det nästan ofattbart och kändes mera som en lyckoslump än något annat. Jag kunde verkligen inte ta till mig att jag hade förtjänat pengarna.

Nu fyller jag 32 år och har ännu inte lyckats arbeta. Det är en absurd situation om någonting. Men jag är ju sjukskriven och söker inte ett heldagsarbete eller ens ett halvdagsarbete nu. Varför har det blivit så här?

Jo det kan jag tala om för er. Det är min sjukdoms fel, och fel nummer två är att jag är en väldigt osäker person som inte alls tror på mig själv. Kombinationen är inte så värst lyckad.

Insjuknade som 19-åring

Sjukdomen började redan när jag var 19 år. Då studerade jag till merkonom (företagsekonomi och marknadsföring). Det var ett år av ångest och hjärtundersökningar och muskelkramper som gjorde så ont att jag inte ens kunde sitta länge i klassrummet eller framför en dator. Skovet trycktes ner med kortison, men själva sjukdomen var inte upptäckt då ännu, så jag fortsatte att lida och drabbades titt som tätt av riktigt kraftiga panikattacker, smärtattacker och feberepisoder.

För att inte tala om den helvetiska trötthet som följde mig vart än jag gick, hur mycket jag än sov. Jag orkade ingenting året efter att jag blev färdig merkonom. Det fanns liksom ingen kraft kvar i mig.

Tafatt sökte jag några jobb, men fick inget. Egentligen skulle jag inte ens orkat ha ett. Ibland sov jag på golvet hemma för att det gjorde för ont att sova i sängen. Jag hostade då redan blod i perioder, hade ont och var trött konstant. Ibland vaknade jag fyra på eftermiddagen, helt outvilad.

Studerade år ut och år in

Jag bestämde mig för att studera till turisttjänsteman eftersom jag inte orkade tänka på ett arbete, och ännu mindre trodde jag att jag skulle kunna få ett eller klara av ett. Så jag fortsatte att studera något nytt. Det var lättare så och så hade jag något att göra på dagarna istället för att gå hemma och vara deprimerad och ha ont.

Under mina studier till turisttjänsteman åkte jag på praktik till England för att jag faktiskt ville utmana mig själv. Det slutade med att jag åt värktabletter, fick feber, just och jämt klarade mig hem och hostade mängder med blod. Ganska snabbt efter att jag kom hem blev jag inlagd på sjukhus för första gången i mitt liv. En jätte skrämmande upplevelse där jag låg i en korridor som ekade av en kvinnas rop på hjälp. I två repriser var jag inlagd.

Sjuk under studietiden

Det blev också en paus i turismstudierna så som det hade blivit i merkonomstudierna. Det ledde till att jag måste studera i dubbel takt för att hinna med de andra. Jag åkte på praktik till Åland för att jag inte ville bli rädd för vad som hade hänt i England. Jag måste fortsätta våga göra saker, intalade jag mig själv. På Åland hade jag så tungt att andas att jag stod böjd över handfatet och hostade och hostade och rosslade upp mängder med gult slem. Till slut kunde jag knappt gå. Luften bara tog slut.

Jag kom hem, gick till läkare och fick en antibiotikakur som inte hjälpte. Jag hostade blod och min crp var upp i 120. Följande sommar hade jag hela tiden tungt att andas. Någon djupandning fick jag inte alls. Så gick jag bara omkring en hel sommar om inte längre. Det var helgalet.

Något arbete efter den pärsen var det inte frågan om. Det skulle jag aldrig ha klarat av. Allt jag gjorde var att jag låg hemma och försökte andas. Gjorde något smått då när ja orkade.

Orkade ingenting

Hela kommande år orkade jag ingenting. Både min kropp och mitt pyske var utmattade. Arbetskraftsbyrån skickade mig på olika kurser. Det var jag och en massa alkisar och gamla tanter. Det motiverade mig verkligen inte. Jag blev skickad till ett företag för att sitta på en stol i tre månader, för att lära mig finska. Arbetskraftsbyrån ersatte något smått, men det var inget jobb med lön. Det var det tråkigaste jag någonsin gjort och jag pratade knappt med någon på tre månader.

Efter det kände jag mig bara olycklig och som en väldigt misslyckad människa. Jag orkade inte ens fundera på ett arbete. Allt kändes bara hopplöst och jag var så obeskrivligt trött. Sjukdomen var ju smått aktiv hela tiden, men det visste inte jag. Utan jag började läsa böcker om hur man blir lugn och hur man blir lycklig. Tänkte att det är något fel på mig som person. Jag var för rädd och för misslyckad för att få ett jobb som alla andra. Det sista jag gjorde var att tro på mig själv.

Så jag tänkte att jag börjar studera något igen, för jag orkade verkligen inte arbeta. Jag mådde dåligt av bara tanken på arbete och jag mådde som en fisk på land. Alltid sjuk och krasslig, men det tryckte jag undan. Ingen läkare hade tagit tag i någonting ordentligt.

Ett år och sju operationer

Jag hann bara studera ett år till tradenom. Sen började helvetet med lungundersökingar, tumörer på lungan och sju operationer, som höll på i ett års tid. Sedan sov jag i en fåtölj i mitt gamla rum hos mina föräldrar i ett år och jobbade upp lite av min kondition, sakta men säkert.  Efter det försökte studera till sjukskötare följande år men misslyckades också där.

Det har liksom bara blivit misslyckande på misslyckande för mig. En psykiater sade att hon förstår hur det måste vara ett jätte stort kliv för mig att arbeta. Jag kan inte annat än hålla med.

Jag tror verkligen inte på att jag kan eller klarar något alls. Fastän jag vet att det inte är sant så är det inte så lätt. Det är allt annat än lätt. Och som det är nu klarar jag inte att arbeta i alla fall. Det enda jag kan eller orkar försöka göra är att arbeta lite i firman någon gång  nu och då tillsammans med min man, och skriva lite på Lungan i stormen.

Tanken på jobb ger mig ångest

Min fysiska och psykiska ork är så begränsad. Små saker får mig totalt ur balans och ett litet arbete gör att jag ligger däckad i sängen många dagar efteråt. Men trots att jag ofta mår väldigt dåligt tvingar jag mig till att göra saker.  Trots att det aldrig är en bra idé, men väntar jag bara på bättre dagar så blir det inget jobb alls för min del. Så jag plågar mig själv i alla fall.

Orken för att sköta ett jobb ensam finns liksom inte. Ibland gör bara tanken på att jobba att jag blir fullständigt matt och väldigt ångestfylld. Det måste vara så lite i taget att jag orkar hänga med.

Så här har mitt liv gått till. Sjuk och sjuk och mera sjuk. Klarat mig igenom studier med nöd och näppe. Ibland avbrutit allt och lagt det på hyllan. Ett arbete har känts som en omöjlighet och lett till ångest och gråtattacker flera gånger än vad jag kan räkna.

Känner mig misslyckad

Saker måste liksom gå på mina villkor för att jag alls ska orka. Och just nu är det inte mycket jag orkar. Men skriva det tycks jag ju orka i viss mån i alla fall, så det gör jag. Det är något som jag tycker om och som ger mig mening i livet.

Jag måste ständigt väga för- och nackdelarna med att jobba. Och ändå känns det aldrig som om jag gör något när jag väl är med och ”jobbar”. Jag är bara med och lär mig känns det som. För alltid en praktikant som utför oavlönat arbete. Aldrig värd något mera. Liten och patetisk.

Jag vet, patetiskt skrivet av mig, men också helt ärligt. En sjukdom gör att man känner sig misslyckad, trots att jag nu för tiden vet att det inte är mitt fel. Att jag inte bara varit en omotiverad latmask, utan en utmattad och sjuk människa som gjort allt för att orka hänga med. Jag vill jobba och samtidigt inte. Vill men orkar inte. Vill för mycket och orkar ännu mindre. Det tär på självkänslan något enormt. Och att år ut och år in ständigt behöva oroa sig för hur man ska klara vardagen gör en totalt utmattad.

Dela inlägget
Share on Facebook
Facebook
55Tweet about this on Twitter
Twitter