Idag måste vi försöka trolla. Vi sitter och kramar om våra sista småslantar och en hel hyra skall vara betald imorgon. Den 15.6 skickade jag in en ansökan till Folkpensionsanstalten om rehabiliteringsstöd och pensionstagarens bostadsbidrag. Det är bidrag som jag borde ha rätt till medan jag väntar på vad de ska komma fram till på Verve som ska utreda min arbetsförmåga.

I början av juni var senaste gången det kom in pengar på mitt konto. Det står att behandlingstiden för rehabiliteringsstödet är åtta veckor och behandlingstiden för bostadsbidraget är 5 veckor. Men de båda stöden hänger ihop i mitt fall, så jag kan inte få beslut om det ena före det andra. Det har nu gått 16 veckor utan ett knyst någonstans ifrån.

Så idag ringde jag till FPA och frågade varför inga beslut har kommit. Jag anade redan vilket svar jag skulle få. Damen som betjänade svarade att beslutet hänger på min arbetspensionsbyrå. Det måste gå via där eftersom jag haft några små snuttjobb i mitt liv för många år sedan. Jag har sett deras beslut så många gånger. Min pension är ca 4 € i månaden. Men jag måste vänta på att dom räknar ut det på nytt, och det räcker tydligen över 16 veckor! En gång förut väntade jag i ett halvt år på deras beslut, så jag borde ju inte bli förvånad. Man ångrar ju nästan att man någonsin försökt arbeta eftersom det bara straffat sig hittills.

Damen på FPA sa att jag kan kontakta arbetskraftsbyrån eller socialen, men det har jag försökt med förut utan att lyckas. Förra gången jag försökte med arbetskraftsbyrån så ringde de upp mig och sade att det inte är någon vits att jag är inskriven hos dom. Men hon på FPA sa att det kan vara annorlunda nu eftersom jag inte ännu har fått beslut från FPA. Jag blir galen av all yrsel! Hur ska man kunna veta allt? Hur ska man ens orka ta reda på allt själv?

Socialen är det ingen idé att vi går till, eftersom J har jobbat halvtid i augusti. Lönen har gått till mat och till bilräkningar. Sådana utgifter som man inte kommer ifrån. Mina sista pengar har gått till hyran. Det är inte lätt att få pengar från socialen. De ser tillbaka många månader och tar ingen hänsyn till ”onödiga” utgifter som till exempel en bil, som vi är beroende av. Jag minns förra gången vi ansökte om utkomststöd i februari och vi höll inte på att få det att gå igenom eftersom vi både hade fått lite skatteåterbäring i december.

Reglerna är stå stränga. Vi satt och funderade igår på hur mycket ”onödiga” utgifter vi egentligen har. Ibland känner man sig ju skyldig för att man gör ”onödiga” saker som kostar, som nöjen eller hobbyn. Men sist och slutligen är det inte mycket vi gör. Vi har båda de förmånligaste telefonanslutningarna som finns. Jag själv har inte haft internet i min telefon förrän några veckor sedan.

Vi prenumererar inte på några tidningar. Vi har inga hobbyn som kostar. Ingen av oss betalar för gym eller liknande. Vi gör inga privata resor, bara arbetsresor. Vi har inga lån. Inga barn. Inga kostnader för husrenovering, inredning eller möblemang. Ingen båt, ingen sommarstuga. Vi har inga tv-kanaler som vi betalar för. Inget netflix. Har sällan råd att köpa kläder. Vi har bara bil, hyra, telefon- och interneträkning, elräkning och hemförsäkring, och förstås mina medicin- och vårdutgifter.

Och matutgifter så klart, men jag minns inte när vi senaste gången skulle ha köpt någonting dyrt. J sade igår att han inte minns när han senast haft råd till att köpa en liten rökt lax- eller köttbit från charkuteriet. Ser man på en vara och märker att den kostar 8 € lägger man den snällt tillbaka.

Mina stöd har aldrig ens räckt till att täcka hyran, som är en väldigt förmånlig en. Jag har inga överloppspengar för någonting. För att klara av att betala mat och hyra har vi fått trolla, men nu är det slut med ess i rockärmen. Sitter febrilt och funderar på vad vi ska ta oss till nu. Men försöker att inte stressa ihjäl mig. Jag är så van vid att vara i den här situationen redan och jag vet att jag bara mår sämre om jag låter det stressa mig. Men klart att man känner sig uppgiven och fundersam när man inte vet hur man ska betala sin hyra ens och månaderna bara går utan det minsta tecken från FPA.

Imorgon är det meningen att jag ska på en utredning för min arbetsförmåga. Den skall till en början vara tre dagar. Vet verkligen inte hur jag ska orka. Känner mig helt slut och sover dåligt. Vaknade klockan ett idag och tänkte inte komma upp ur sängen. Vill inte tänka på morgondagen. Man ska vara på plats klockan 9.00 och helst lite före det! Det betyder att jag måste stiga upp halv åtta eftersom resan dit är cirka 40 kilometer. Just nu känns det omöjligt. Önska mig lycka till…