Igår när jag berättade om min blogg i en radiointervju beskrev jag den som brutalt ärlig. Så idag tänkte jag vara just det och berätta om en sak som plågat mig länge.

Det händer mest på natten när jag inte får sömn. Eller så förhindrar det mig från att kunna slappna av och ens börja tänka på att somna. Det är jobbiga ångestfyllda tankar som flyger genom mitt huvud. Tankar om livet, döden, meningen med livet. Det är fulladdad ångest.

Obehagliga katastroftankar

Till en början är den inte så stark, men i takt med att timmarna går växer den sig större och snärjer in mig utan att jag ens märker det. Det är någon form av mardrömslika katastroftankar. Det har hänt så mycket i mitt liv och jag känner liksom att jag bara skulle vilja trycka på paus. Just nu är allt någorlunda okej. Jag vill inte att det ska hända mera, för jag tror inte att jag klarar det psykiskt.

Mest är jag orolig för mina närmast anhöriga. Vi har haft en hel del sjukdom och obehagligheter inom familjen. Jag vill bara stoppa livet. Just nu känns det som om jag har hittat ett litet hål att andas i och jag vill stanna här.

Min ångest och mina orostankar är så jobbiga att jag borde prata om dem med en psykolog. Men just nu går jag inte till någon, men på nästa möte med psykiatern tänkte jag ta upp det. Jag tror att det är väldigt vanligt när man gått igenom så mycket som jag.

Bättre på dagen

Jag kan vara på bra humör på dagarna, men de där mörka tankarna kommer till natten och gör mig spänd som en fjäder i hela kroppen. När det blir allt för outhärdligt väcker jag J och han får lugna ner mig. Som tur fungerar det alltid. Efter att jag fått skingra tankarna en stund kan jag slappna av och somna.

Ångesten är också värre när jag är stressad, och jag kan bli stressad av minsta lilla sak. För att fungera behöver jag lugn och ro. Kan inte ha människor i mitt liv som suger energi på minsta lilla sätt. Jag håller inte det. Hela jag kastas ur balans så lätt och det kan ha väldigt negativa konsekvenser. Det påverkar min hälsa.

Funderar på livet

Jag funderar liksom på allt. Hur kan människor känna att livet är värt att leva? Är inte meningen med livet bara en illusion som vi försöker klamra oss fast vid? Är det klokt att ta folk till den här världen? Allt som människor gör känns så fjuttigt och onödigt. Tryggheten och välfärdssystemet är också bara en illusion. Hur kan det annars finnas så mycket människor som behandlas som luft, både här i Norden och i övriga världen?

Tankarna kanske låter sjuka, men de kommer och går, ofta utan att jag tar så mycket notis om dem. De bara finns där och bubblar upp till ytan nu och då. Speciellt om natten. Men på senaste månaderna har jag varit så stressad att ångesten har gripit ett stadigt tag om mig med sina klor. Vad gör man? För nog tror jag att de flesta människor har dessa tankar i viss mån. Andra kanske klarar av att skjuta dem ifrån sig lättare genom att fokusera på annat. Men jag känner att det har hänt så mycket hemskt under de senaste åren att jag inte riktigt klarar av att bara ignorera de här katastroftankarna. Dödsångest kan man väl nästan kalla det.

Hälsa på ångesten

Det konstiga är just det att jag kan må bra och vara mig själv på dagarna, men på natten förvandlas jag till en liten ångestfylld varulv som snurrar omkring i sängen och flaxar omkring. Nå, det är väl en positiv sak att jag kan känna igen sinnestillståndet och säga ”Hej ångest! Nu är du här igen. Var vänlig och försvinn.” Om jag tänker på ångesten som ett fjantigt monster som försöker skrämma mig (i stil med det på bilden) så kanske det lättar lite också. Och att vara öppen med mina känslor här på bloggen hjälper också.

Någon annan som upplevt liknande? Och hur har du hanterat det?

Dela inlägget
Share on Facebook
Facebook
0Tweet about this on Twitter
Twitter