Igår hade jag en mycket trevlig kväll i goda vänners lag! Vi hade kräftskiva/knytkalas och åt tills det kom ut ur öronen och det började växa ut tentakler i huvudet på oss. Nästa i alla fall. Vi var hemma hos oss. Som jag skrev tidigare är det väldigt sällan som jag vågar mig på att ordna någonting och bjuda hem folk eftersom jag aldrig på förhand vet hur jag kommer att må.

Ofta börjar min ångest flera dagar på förhand, men sin kulmen brukar den nå dagen före tills timmarna före gästerna kommer. Jag tänker på allt jag inte kommer att orka förbereda, hur huset är en enda röra och hur jag ska komma ihåg allt som behöver fixas. Natten innan brukar oftast bli en sömnlös natt, eller en natt med ytlig sömn och obehagliga drömmar, så att jag garanterat är slut och orkeslös på dagen med stort D. Och det är väl just det som är problemet, att jag förstorar upp saker i mitt huvud. För sen när dagen kommer och jag är i själva situationen så har jag hur roligt som helst.

Det är svårt att sätta fingret på exakt vad det är som gör mig så uppspelt. Gästerna igår var barndomsvänner, min syster och en annan supertrevlig person. Vad finns det liksom att oroa sig för? Men hjärnan funkar inte så. Det finns så mycket trassel som ligger bakom min reaktion. Och så är det en väldigt frustrerande och ångestfylld känsla att känna sig totalt dränerad på krafter redan före kvällen ska börja.

Igår före festen tog jag ett lugnande bad i vårt ”nya” badkar. Vi har fått det av min farmor och farfar som inte behövde det mera. J hade installerat det igår som en överraskning till mig. Ni kan knappast föreställa er hur lycklig jag blev! Badkar är det bästa jag vet! Jag är nästan uppvuxen i ett badkar. Det lugnar mig och får mina muskler att slappna av, och speciellt under de kallare årstiderna mår jag så bra av att få värma upp mig. Min sjukdom gör att jag tål kyla väldigt dåligt, och då är det skönt att få krypa ner i ett lugnande och värmande bad.

Efter att ha badat klart försökte jag göra mig i ordning. Sedan gick jag och satte mig framför datorn på min kontorsstol och lutade huvudet mot ryggstödet och bara blundade. Försökte får min dundrande puls att lugna sig innan gästerna skulle komma.

Kvällen var hur rolig som helst och jag pratade och skrattade allt för mycket för mina lungors bästa. När jag skulle sova var jag allt för mycket uppe i varv. Pulsen bara dånade och skenade. Andningen var ansträngt och bröstkorgen öm. Jag kände mig som om jag skulle ha sprungit maraton. Det slutade med att jag fick ta en praracetamoltablett för att kunna sova. Till slut somnade jag ändå. Idag och imorgon är det bara vila som gäller. Men lite bloggande går nog bra ändå!