FPA ger mig ingen chans till återhämtning

Efter en vaken natt med blodhosta och ytterligare en natts extremt dålig sömn sitter jag här och stirrar, som en zombie, med ännu mera blodhosta. Vet just och jämt att jag skriver. Ögonen fokuserar inte på texten. Worddokumentet är för vitt fastän jag har dragit ner skärmstyrkan så mycket det går.

Sedan juli 2017 har jag inte klarat av att titta på skärmar. Första tiden hade jag så svårt med rörelser på skärmar, så som att scrolla eller spela simpla gamla datorspel. I många månader kunde jag varken se på en tv eller en datorskärm, och knappt på min telefon. Jag blev yr i huvudet, började må illa och fick huvudvärk och ögonen kunde inte fokusera på någonting. Och ännu har jag problem med samma sak, men lite bättre är det ändå eftersom jag kan sitta här och skriva.

Alla mina datorskärmar har jag blåljusfilter på, eller nattläge som det också kallas. Finns nu för tiden som en funktion i Windows, tack och lov! Skulle inte klara skärmar utan den funktionen. Alla tv:n har vi också skruvat ner kontraster och ljusstyrka på, eller satt dom i någon sorts bioläge.

Lampor med vitt sken klarar jag inte heller av. Det behöver inte ens vara mycket vitt för att jag ska sitta och kisa som om jag skulle titta in i solen. Jag byter jämt och ständigt lampor. Tänder och släcker och justerar, så att jag ska orka se. I affärer kan jag ju inte direkt gå och släcka lamporna, så det har verkligen blivit jobbigt att gå omkring där. Skulle helst ha solglasögon på. Mest låter jag bli att gå in i affärer. Speciellt i mataffärer. Dom ger mig mest ångest. Orkar inte välja något att äta. Det finns för mycket. Hjärnan säger stopp.

Förutom blodhostan, ångesten och allt det där andra som jag inte orkar rabbla upp här är Folkpensionsanstalten (Finlands motsvarighet till FK) det som ger mig en sinnessjuk ångest och många sömnlösa nätter. I åtta år har jag hållit på och kämpat mot instanser, och ännu är jag i exakt samma situation. Exakt ingenting har gått framåt på åtta år. Det är ett ändlöst krigande som man verkligen inte har krafter till när man mår såhär extremt dåligt.

Kan ta det här i ”korta” drag. För några år sedan fick jag plötsligt ett beslut av mitt pensionsförsäkringsbolag Veritas att jag inte kan anses vara arbetsoförmögen. Inte ens lite. Jag ska kunna arbeta heltid enligt dem. Jag skickades på en utredning av min arbetsförmåga som jag med nöd och näppe klarade av. Den varade i nästan två veckor. Där konstaterade man motsatsen, så som mina läkare också gjort.

Jag besvärade mig och skickade in det nya 11-sidiga kompendiet om min kraftigt nedsatta hälsa. Men det var ingenting värt. Så jag vände mig till besvärsnämnden och fick vänta ett år på svar därifrån. Det blev förstås ett negativt beslut igen. Avslag.

Jag fick ett nytt läkarintyg där min helhetssituation noggrant beskrevs. Där togs upp både den fysiska och den psykiska delen och hur de samspelar. Men det blev ett nej igen. Nej, nej, nej. Jag är ung. Jag kan inte vara allvarligt sjuk. Här ska det rehabiliteras till varje pris!

Men plötsligt för ungefär ett år sedan blev jag beviljad sjukdagpenning för min psykiska ohälsa. Sjukdagpenning som jag inte haft rätt till på många år. Det här fick jag för att jag hade en ”ny” diagnos och för att jag hade varit ett år utan någon form av sjukpension eller sjukdagpenning.

Nu har 300 dagar gått. Och efter 300 dagar kan man inte längre få sjukdagpenning, utan man måste ansöka om rehabiliteringsstöd som är en form av tillfällig sjukpension. För det stödet krävs mera ingående läkarutlåtanden. Jag har väntat i någon månad på ett beslut, och nu har jag fått ett positivt beslut från mitt pensionsförsäkringsbolag. De godkänner alltså att min ångest och depression förhindrar mig från att arbeta, men inte min lungsjukdom och inte helheten. Hur skrattretande är inte det? Alla mina psykiska besvär har jag fått på grund av lungsjukdomen och den hysteriskt stressande livssituationen med stöd som aldrig löper och att man aldrig vet hur nästa månad eller ens morgondagen ska bli. Ska man ha råd till hyran eller inte? Ska man kunna köpa mat eller inte?

I Sverige har man myntat uttrycket ”försäkringskasseutlöst depression”. Samma gäller här. Tänk hur mycket av det här psykiska eländet jag skulle ha kunnat undvika om jag känt att jag är accepterad som sjuk i det här samhället. Om jag hade haft det ekonomiskt någorlunda tryggt, istället för att bli betraktad som någon sorts lag sjukdomsbedragare.

Nu återstår att se om FPA också beviljar mig rehabiliteringsstöd. Dom brukar följa pensionsförsäkringsbolagets beslut. Men gör dom inte det så blir mitt månatliga rehabiliteringsstöd ynka 10,43 €, eftersom jag varit sjuk så gott som hela mitt vuxna liv och inte kunnat arbeta. Men jag har jobbat lite här och där. Inte mycket, men bara för att jag har gjort det så måste allt gå via Veritas.

Igår gjorde jag misstaget att öppna postlådan och gå in på FPAs nättjänst. Där fanns bara ett beslut om att mitt arbetsmarknadsstöd som jag precis blev beviljad kommer att återkrävas. Men det kommer antagligen att dras av från mitt rehabiliteringsstöd som jag innerligt hoppas att jag får.

Men jag hittade också ett nytt beslut om vårt utkomststöd (socialbidrag). FPA drar in det retroaktivt för oktober och ger avslag för november. Det är ett stöd som gör att vår vardag går runt ens lite. Och i och med att vi får det stödet får vi också en betalningsförbindelse till apoteket så att jag får ut alla mediciner kostnadsfritt. Nu måste jag betala för dom själv, och dom kostar massor.

I december kommer vi inte heller att få utkomststöd eftersom vi får skatteåterbäring. Det räknas som inkomst. Och då kommer vi antagligen inte heller att få utkomststöd i januari, eftersom FPA tycker att vi har haft för mycket pengar på kontot. Så har det gått tidigare år. Man får vara glad om man får utkomststöd igen i februari.

Mitt rehabiliteringsstöd är beviljat ända tills februari. Om jag får någon fortsättning på det vet jag inte. Det är ju inte hållbart i längden att få rehabiliteringsstöd för psykisk ohälsa. Inte i mitt fall. Det står i beslutet från Veritas att jag varit sjuk sedan 2017, fastän jag ju på riktigt har varit sjuk sedan 2010. Men nu är det bara min psykiska ohälsa som räknas och så har det varit sedan oktober 2017. Alltså tror ingen att jag ens behöver något stöd för min lungsjukdom. Undrar hur jag sen plötsligt om jag inte får sjukskriving för ångest och depression skulle får stöd för min lungsjukdom igen? Om dom räknar med att jag inte behövt det på x antal år.

I och med att jag får rehabiliteringsstöd måste jag ansöka om ett annat sorts bostadsbidrag som kallas för pensionstagarens bostadsbidrag. Det är lägre än det allmänna bostadsbidraget och det kommer att komma ett retroaktivt återkrav på det med. Men det hoppas jag att jag kan slingra mig ur, för jag kan inte betala det. Sen måste jag också ta reda på om jag kan ansöka om garantipension som är ett stöd som garanterar minimipension för sådana som mig som inte har någon pension att tala om.

Men trots att jag nyss fått det här beslutet rekommenderar FPA mig att snart börja ansöka om ett nytt läkarintyg för fortsättningen, eftersom det tar minst två månader för dem att göra sina beslut om rehabiliteringsstöd. Ofta tar det tre månader och mera. Det har jag varit med om.

Jag är så slut. Orka tänka på fortsättningen nu när jag är fullt upptagen med det här stödet, som jag inte ens vet säkert om jag får ännu. Och samma patetiska lotto är det som ska spelas sen. Man vet aldrig vad för beslut som kommer. Finna absolut ingen logik.

Inte nog med det här. J har också fått helidiotiska beslut från FPA de senaste månaderna. Meddelandena regnar in. FPA ska indriva något av honom som dom själva medger att det är dom som ska betala. Dom har ingen koll på vad dom själva har gjort för beslut och kräver av J att han ska förklara varför det blivit som det blivit. Han får svara att han inte har någon aning om vad dom sysslar med och får tillbaka förklaringar som ingen av oss kan tyda, fastän vi båda läst igenom allt många gånger.

Det är inte första gången sånt här händer. Det är vardag för oss. Återkrav, indrivningar, avslag. Plötsligt får man något beviljat, men i nästa stund var beslutet felaktigt. Jag sitter och hostar blod i en mugg. Jag orkar inte med det här, varken fysiskt eller psykiskt. Man borde ju ha en utbildning i stödansökningar, men det skulle ju inte hjälpa eftersom dom på FPA inte själva vet vad de sysslar med. Och sen så gäller ju inget av det normala för mig, eftersom min situation är speciell.

Hur ska man kunna rehabilitera sig psykiskt när man har fullt upp med det här? Nog för att vi får hjälp från socialen när det kniper, men det är också bara tillfälliga lösningar. Jag vill bara få kunna vara och tänka på mig själv. Varför är systemen så omänskliga? Sjukunderstöden är som gjorda för att INGEN ska få dom. Det har gjorts så svårt som möjligt för att ingen sjuk ska orka söka dom. Men har man (o)tur och blir psykiskt sjuk av detta sinnessjuka bollandet hit och dit så kan man ju få stöd för det en stund istället.

Vilket välfärdssystem vi har alltså. Och ingen verkar bry sig. Det är tragiskt att så många sjuka får sina liv förstörda. Det fysiska påverkar det psykiska och det psykiska det fysiska. Man ska ha en sjukdom som finns och beter sig enligt FPAs förväntningar. Annars är det kört.

Jag är så förbannad på FPA och alla psykmediciner jag måste äta för att orka. Det påverkar ju hela min livstillvaro. Det påverkar min sjukdom. Varför måste jag få en psykiskt outhärdlig tillvaro som redan har allt för mycket med mina lungor? Det här skulle långt ha kunnat undvikas om jag någon gång skulle ha fått lite lugn och ro. Jag hinner på riktigt inte med skiten i den takt den kommer.

Pernilla Bergman

Lungan i stormen är en sajt som erbjuder kamratstöd för kroniskt sjuka. Här hittar du inspirerande artiklar om hälsa, med stort fokus på hur det är att leva med en kronisk sjukdom och psykisk ohälsa. Jag vill förmedla att det är okej att vara sjuk! Ingen ska behöva skämmas för eller smyga med sitt psykiska eller fysiska illamående.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.