Igår började jag känna ett obehagligt stick i näsan. Försökte skjuta bort tankarna på en förkylning. Det kan det väl bara inte vara? Nej det får det inte vara. Det kan sticka i näsan åt vem som helst. Jag är säkert bara utmattad efter lördagens kräftskiva. Det går nog över. Men innerst inne visste jag att det bara var naivt önsketänkande. Jag är undermedvetet hyperalert på minsta lilla symptom i min kropp. Min alarmklockor börjar ringa av ett litet stick i näsan eller av en liten pulsförhöjning. Och förstås hade jag rätt.

”Den som har roligt får ångra sig” är tydligen min kropps motto. Jag borde ju ha sett det komma. Idag känner jag mig orkeslös och lite snörvlig. Kroppen svettas av minsta lilla rörelse och pulsen är lite förhöjd. Ett klart och tydligt förkylningssymtom för mig. Något som de flesta vanliga dödliga skulle strunta blankt i. De rycker på axlarna och tar en värktablett och några extra koppar kaffe och åker på jobb.

Själv sitter jag och funderar över om jag ska förbereda mig på krig. Jag kan inte bestämma mig för om det är bättre att säga till mig själv att jag banne mig inte tänker bli intagen på sjukhus i dropp den här gången. Att jag måste kämpa och försöka meja ner varenda en liten viruspartikel som försöker sig på att ta sig ner i mina lungor. Inte nu när jag har kämpat med bronkit halva sommaren. Två dunderkurer med antibiotika under en sommar var redan tillräckligt för mig. Jag vill inte riskera att utveckla resistenta bakterier.

Andra alternativet är att bara försöka acceptera det som är och försöka hålla sig lugn, vilket förstås låter som det enda vettiga alternativet. Men det funkar inte alltid på det psykiska planet. Ibland behöver jag vara ilsken, frustrerad och beredd på att slåss. Ibland funkar det tankarna bättre än att ”Nåja, man kan ändå inte göra något åt om man blir sjuk”.

Just nu känner jag mig dödstrött och har inte riktigt krafter att ta itu med ännu ett virus. Jag har så mycket annat som jag ser fram emot just nu. Att en liten förkylning kan vara så förödande för mig, både fysiskt och psykisk är det nog inte många som kan förstå.

Det märks ute på stan att det börjar bli dags att vara extra försiktig. När jag beställer mat och märker att kassörskan eller servitrisen är lite snörvlig eller bara ser lite förkyld ut överväger jag att inte äta maten. Nyser någon vid den butikshyllan jag är på väg mot vänder jag genast på klacken. När jag ska trycka in min bankkod på de där betalningsmaskinerna i kassorna så petar jag bara försiktigt på den med ena fingerspetsen. Det är rena rama pestsmittohärden för mig. För att inte tala om offentliga toaletter.

I min väska har jag alltid lager med desinfektionssprit. Det räcker inte med att bara tvätta händerna för mig. Det är inte tillräckligt säkert. Jag är i ständig beredskap. Vill inte ligga på sjukhus med lunginflammation och blödande lungor och återhämta mig i månader efter ett insjuknande.

Varje dag måste jag ändå ta risker. Jag måste ju handla och jag vill ju inte heller isolera mig från resten av världen. Måste förkylningssäsongen börja så tidigt? Jag måste nog säga att det här är det absolut värsta med hösten. Förkylda människors om går omkring överallt, utan en tanke på att stanna hemma eller nysa i armvecket eller sprita sina händer. För ingen tror ju på att det finns vanliga människor som kan råka ut för förödande konsekvenser av en vanlig liten förkylning. Den här gången orkar jag inte med akuten eller starka antibiotikakurer. Det här förbannade otyget får lov att försvinna från min kropp innan det har fått fotfäste! Men det är ju lättare sagt än gjort med ett nedtryckt immunförsvar och en lunga som suger in alla bakterier den ser.

Dela inlägget
Share on Facebook
Facebook
0Tweet about this on Twitter
Twitter