Ett försök att dämpa ångesten

Ända sedan sommaren har vardagen bestått av ångest eller panikångest. Denna helvetes ångest som håller på och drar ner mig längre och längre i sin onda spiral. Jag har suttit på jouren i Åbo mitt i natten för att jag har så svårt att få luft med det här grymma trycket runt bröstkorgen. Jag har pratat med en fantastiskt empatisk läkare på hälsocentralen i en timme och alla mina rädslor och sjukliga funderingar. Jag har en skicklig psykiater och jag träffar en person som kommer på hembesök till mig varje vecka för att jobba med mina tankar. Eftersom alla säger att det är en fruktansvärd ångest jag lider av. Dessutom har jag varit till en fysioterapeut.

Själv är jag ännu i någon sorts förnekelse. Har så svårt att överhuvudtaget kunna överväga att alla mina andningsproblem, konstiga känningar i vänster sida av kroppen, plötslig suddsyn på ena ögat, skakningar, darrningar, ont i magen och det grymma trycket över bröstet och svaghetsattackrna skulle kunna vara ångest. Ändå är alla tecken så klara. Och jag har pratat med så många proffs.

Nu testar jag min tredje psykmedicin som borde vara den mest uppiggande av alla. Voxra heter den. Nu har jag tredje veckan på gång och känner inte direkt någon skillnad i mitt mående. Tvärt om så fick jag höra att voxra kan ge ökad ångest de första veckorna och orsaka sömnstörningar. Och det har jag. Så otroligt svårt att sova. Är liksom rädd för natten. Hur jag ska sova, om jag ska vakna av att känna mig svettig och panikslagen och andfådd.

På flera månader har jag inte klarat av något annat än att sitta och stirra och andas och försöka uthärda ångesten. Och utan lugnande tabletter har det inte gått alls. Men det är bara så det är för tillfället. Min man är som min personliga assistent hela tiden.

Men nu har jag fått en uppgift. Jag har fått ett schema att arbeta med. Jag har liksom ett schema med uppgifter för varje veckodag att följa. Det handlar om simpla saker, som att äta och sova eller stå ute på gården och andas eller försöka göra något som jag tycker om. Bara för att försöka bryta ut mig ur min onda spiral på något vis. Att slippa den ständiga dödsångesten som får mig att bli till ett riktigt vrak som inte går att få kontakt med.

Det är ju lättare sagt än gjort. Igår fick jag så ont i magen att jag sprang på toaletten hela dagen och kunde knappt få i mig någon mat alls. Och i natt försökte jag gå och lägga mig den tiden som stod i schemat, men där misslyckades jag. Jag skulle ta mina sömntabletter och läsa tills ögonen föll ihop. Men trots att jag inte vill annat än sova så lyckades det inte den här natten. Jag bara låg vaken och stirrade. Läste ibland, gick ner och kokade te, lyssnade på timtal av avslappningsövningar. Men det bara inte gick. Jag har svårt att hitta avslappning.

Nu är målet att hitta någon form av liten lättnad ens någon minut per dag. Och när man är andfådd och energilös och inte har sovit mer än fem timmar på evigheter så är allt upp och ner. Men jag tänker ändå försöka mitt bästa. Utan ett schema så gör jag ingenting annat än ligger på soffan och blundar och tänker på traumatiska upplevelser och på hur skit jag mår. Och nästan varje sekund tänker jag på hur jag andas och känner att jag inte får luft, vilket förstärker ångesten något otroligt.

Min kondition är ju också för länge sedan som bortblåst. Att återfå den kommer att ta tid. Och att tro på att det kan bli bättre är det allra svåraste. Men det måste jag ju göra.

Så här är läget för tillfället. Hoppas att jag nästa gång jag skriver kan skriva om något lite mer muntert. Vill ju inte att bloggen ska gå ut på att gräva ner mig djupare i min ångest. För just nu går dagen ut på att vara livrädd, prata om och analysera sjukdomar, och det är ju så fysiskt och psykiskt utmattande att jag knappt vet vad jag själv heter mera. Mediciner är klart att jag behöver.

Ska försöka tillåta mig att vila mera och kanske försöka fokusera på läsning, om det går. Vi skaffade en begagnad ikeabokhylla den här veckan. Jag var med när Jojje radade upp böckerna och försökte komma på något system att sortera dem enligt. Böcker finns att läsa i alla fall. Får försöka välja något som inte är allt för upprörande bara.

Och det är inte så att jag inte någon enstaka gång per dag kan skratta åt saker. Det gör jag nog. Men det är mest korta stunder för tillfället. Tack och lov har jag min man och min familj som ställer upp varenda en dag. Dygnet runt.

21 Gillade du inlägget?

Pernilla Bergman

Lungan i stormen är en sajt med inspirerande artiklar om hälsa, med stort fokus på hur det är att leva med en kronisk sjukdom och psykisk ohälsa. Här vill jag förmedla att det är okej att vara sjuk! Ingen ska behöva skämmas för eller smyga med sitt psykiska eller fysiska illamående.

En reaktion till “Ett försök att dämpa ångesten

  • 10 november, 2017 kl. 08:52
    Permalink

    Hoppas du mår bättre. Det är hemskt att ha ångest. Själv är jag så trött så jag kan knappt hålla mej vaken. Sover mycket är klart deprimerad. Denhär tiden av året och mörkret tar verkligen på krafterna.
    Hoppas du ska få hjälp. Känner igen känslan att inte orka. Styrka!

    Svar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.