Det har blivit några dagars paus med bloggandet på grund av att jag mått extremt dåligt. Jag har haft jättetungt att vara och andas och lungorna har blött nästan ända sedan midsommar. Jag har nog passerat bristningsgränsen nu. De senaste dagarna har jag haft riktig panikångest som jag inte haft på flera år.

För att sova har jag tagit insomningstabletter i ungefär en veckas tid nu. Jag har försökt sluta sakta med min depressionsmedicin som jag länge tagit i riktigt låg dos för att somna. Den fungerade inte längre och har nog egentligen riktigt aldrig fungerat.

Istället slog jag ut medvetandet med insomningstabletter. Dom är väldigt effektiva. Jag har tagit samma medicin år 2011 då jag genomgick sju operationer. De fungerade också då, men målet är att nu ta dom bara tillfälligt. Jag tror att dom bidrar till min extrema ångest. De senaste dagarna har jag liksom inte känt igen mig själv. Trott att jag ska gå under. Och ännu vill jag inte ropa hej.

Mest är det nog andningen som orsakar paniken och det att jag är dödstrött och mår dåligt. Liksom känner mig riktigt sjuk men har inte feber.

Just nu är mitt mål att ta det lugnt. Göra avslappningsövningar varje dag och försöka fokusera på saker som lugnar mig och som jag tycker om. Igår var det så illa att jag inte ens klarade av att se en favoritkomedi på tv utan att springa ut på trappan för att försöka få luft.

Läs också  Lungan i stormen på Youtube

Ingen som inte upplevt panikångest kan riktigt förstå. Det är så lamslående att jag inte ens har orkat skriva något på bloggen. Men nu gör jag det. Bara för att försöka bevisa för mig själv att jag på något vis ska ta mig igenom det här. Men det går SÅ LÅNGSAMT!

Ibland kanske det är så att man inte förstår hur stressad man har varit förrän man försöker varva ner och det värsta är över. Flytten och diverse andra saker som jag inte vill skriva om på bloggen, och förstås sjukdomen har varit droppen som fått bägaren att rinna över.

Nu måste jag bara försöka ta en dag i taget, och ett andetag i taget och försöka tro på att det kan bli bra. Kan jag inte tro på det så blir det garanterat inte bättre, så mycket har jag insett.

Jag vill bara glömma den här veckan. Jag har upplevt overklighetskänslor och trott att jag ska bli galen varje dag. Det är en hemsk känsla att känna sig på helspänn och livrädd när man egentligen har massor med bra saker på gång i livet. Men nu har jag skrivit om det här och kommer hädanefter bara att ägna mig åt avslappning och trevliga saker.

Läs också  Ingen rätt till något stöd
Du kanske också gillar
Det har inte blivit så många inlägg på sistone. Detta på grund av att jag
Det har gått åtta år sedan jag startade Lungan i stormen, och tre år sedan
Vi har ombytta roller på gång här hemma. Johan är sjuk och jag försöker hantera
Att vara ärlig om sitt mående som kroniskt sjuk är svårt för många. Det slinker
Instanserna som borde vara till för att hjälpa sviker mig igen. "Situationen är stabil. Ingenting
På sistone har det hänt så mycket att jag inte orkat blogga. Här berättar jag