Den här veckan har varit i värsta laget för mig. Jag har både gjort roliga saker och nödvändiga saker, samtidigt som vi håller på att flytta. Det har varit möte på socialen, träff med en god vän, psykolog, pappas födelsedagskalas och blodprover idag. Jag vet inte när jag senast skulle ha haft så här mycket på gång. Jag är helt utmattad och min näsa har börjat rinna.

Idag sov jag till klockan ett utan att känna mig det minsta utvilad. Sedan iväg på blodprover och nu sitter jag här och stirrar tomt framför mig. Orkar ingenting. Har knappt orkat blogga.

Imorgon ska läkaren ringa. Mina infektionsvärden var lite förhöjda förra veckan och han ville ta nya kontrollprover. Sedan pratade han om eventuella nya undersökningar som jag inte ens vill tänka på vad det kan vara. Försöker att inte göra det.

Jag förstår inte hur det kan vara så jobbigt ibland med de där kontrollproven som jag gjort var och varannan månad i över fem år nu. Det är hypokondrikern i mig som spökar lite väl mycket nu. Och det beror antagligen på stressen.

Stressen är något vi diskuterat mycket den här veckan. Det är den som förstör så mycket i mitt liv. Stress, ångest och oro gör mig mycket sjukare än vad jag skulle behöva vara. Men att slippa ifrån det är inte lätt. Allt är så djupt inrotat vid det här laget.

Jag fick också göra ett depressionstest hos psykologen och jag fick rekordmycket poäng. Vilket inte är en bra sak förstås. Jag svävar någonstans mellan medelsvår och djup depression vid det här laget. Ett solklart tecken på att jag MÅSTE jobba med min ångest och min oro. Jag vill inte göra mig själv sjukare.

Det är svårt att själv kunna uppskatta graden av sin depression när man levt med den så länge. Och jag fungerar ju ändå ganska normalt. Jag kan njuta av saker, jag är inte självmordsbenägen eller någonting sånt. Men jag har för hårda krav på mig själv, en stark inre kritiker, tycker inte om mig själv, tror inte på mig själv, är lättirriterad, orolig, sover dåligt, äter för mycket, har dåligt tålamod, svårt att njuta av vissa vardagliga saker och så vidare. Många små depressionstecken.

Mest hjälper det mig att få tala om de här sakerna. Flera mediciner vill jag inte ha. Många depressionsmediciner ökar blödningsbenägenheten på något vis vad jag har förstått, och det vill jag absolut inte. Jag vill jobba med mina destruktiva tankar och komma på bättre banor och lära mig tekniker att slappna av.

Veckan har varit givande men ändå väldigt tung. Nu ska jag försöka slappna av för idag.

Dela inlägget
Share on Facebook
Facebook
15Tweet about this on Twitter
Twitter