Det har varit lite tyst på Lungan i stormen på sistone, vilket har berott på att jag är både sjuk och överarbetad. Jag har haft två sega förkylningar. Det har blivit antibiotikakur och paus i min vanliga medicinering i tre veckor. När jag började cytostatikan på nytt efter tre veckors paus blev jag fullkomligt utslagen. Jag var tvungen att pausa min julkalender när orken sinat helt och hållet. Tyvärr, men jag hann i alla fall 17 luckor och jag kan ju fortsätta den senare när jag förhoppningsvis mår lite bättre.

Hur som helst vill jag skicka en julhälsning till dig som följer mig och min man Johan på Lungan i stormen! Utan ditt stöd skulle det inte bli mycket skrivet. Feedbacken jag får av dig som läser är så betydelsefull. Jag lär mig hela tiden något nytt om hur det är att leva med kronisk sjukdom. Jag får ta del av så mångas livssituationer, erfarenheter och får ständigt nya perspektiv att se saker ifrån som jag sen kan förmedla vidare.

Många tackar mig för det jag skriver och frågar hur dom kan ge något tillbaka till mig. Men bara det att folk diskuterar, kommenterar, delar med sig av sina erfarenheter och ger mig feedback och ett tack nu och då är mer än tillräckligt för mig. Det är oändligt mycket värdefullare för mig att kunna hjälpa människor genom Lungan i stormen, än att gå till ett tråkigt jobb som jag skulle få betalt för. Jag är sjuk, men åtminstone har jag hittat något meningsfullt att syssla med, som jag dessutom kan göra tillsammans med min man. Det känns meningsfullt och viktigt för oss båda.

Vi sjuka ser och förstår varandra

Som sjuk tänker man ofta att man är ensam i sin situation. Att det inte finns någon som förstår eller har gått igenom något liknande. Man känner sig liten och maktlös i sin kamp mot sjukdom och myndigheter. Men det har ju visat sig att man inte alls är ensam om att traggla sig igenom vardagen som kroniskt sjuk. Vi som är sjukdomsdrabbade ser och förstår varandra.

Varje gång jag ser hur många människor som har kommenterat och reagerat på mina inlägg blir jag både glad och ledsen. Ofta förvånad och överväldigad. Det är otroligt hur många vi är som mår jättedåligt på grund av kronisk sjukdom, och som på grund av sjukdomar tvingas kämpa för vård och ekonomiskt stöd. Vänner försvinner, familj sviker. Ju mera man behöver hjälpen, desto svårare verkar det vara att få den.

Det är också otroligt hur många som inte verkar bry sig alls. De lever sina ”vanliga” liv i allsköns ro och har varken viljan eller förmågan att ta till sig den verklighet som vi sjuka lever i. Åtminstone inte förrän de själva drabbas, och det önskar man ju ingen.

En växande bubbla

Det känns som om Lungan i stormen är en växande bubbla av människor som skulle behöva tusen gånger mer hjälp än vad jag kan ge. Vi behöver alla stöd, vård, omtanke, vänskap, kärlek och någon form av grundtrygghet. Ett litet lugn i stormen. Det är min största önskan att alla som behöver hjälp skulle få den. Att vi alla skulle ha rätt att må så bra som möjligt trots omständigheterna som vi själva inte har valt och inte har makt att påverka.

På Lungan i stormen kan vi alla samlas och tillsammans försöka förmedla till omvärlden hur vi lever. Och jag blir jätteglad varje gång det knyts nya vänskapsband här. I den här bubblan är vi åtminstone inte ensamma!

Jag hoppas att du (sjuk eller frisk) kommer att fortsätta titta in på Lungan i stormen kommande år. Och jag hoppas att jag har energi att skapa mycket nytt innehåll. Inspiration saknas i alla fall inte. Om det finns något speciellt ämne du vill att jag ska ta upp så får du gärna ta kontakt!

Jag önskar dig en riktigt god jul och ett gott nytt år!

*Bild från Pixabay

Dela inlägget
Share on Facebook
Facebook
268Tweet about this on Twitter
Twitter