En absurd sjukdomsdag då jag fick styrkekramar av TOTO

Jag tänkte berätta om en sak som hände fyra dagar efter att jag kom hem från sjukhuset. Jag tycker bara att det är så helgalet att jag helt enkelt inte har kunnat eller orkat berätta. Har inte orkat erkänna varken för mig själv eller för någon annan hur absurt och oklokt det egentligen var, men samtidigt ett minne för livet.

Det hela började för många månader sedan satt jag sent en kväll på sängen i vår förra lokal och surfade lite på internet och såg att bandet TOTO var på väg till en festival nära oss den 29.7. Jag kan ju börja med att berätta att det bandet betyder något alldeles speciellt för både mig och min man. Jag avskyr överdrifter, men i det här fallet kan jag faktiskt säga att jag fullkomligt älskar deras musik. Och det gör J också. Vi har mycket gemensamt, men det här bandet har blivit extra speciellt för oss.

En galen tanke

Plötsligt hade jag klickat mig in på TOTOs hemsida och tittat efter konsertbiljetter. Det var då jag märkte att det såldes VIP-biljetter till ett meet and greet party med bandet. Alltså ett tillfälle att träffa bandmedlemmarna. Jag skrattade till för mig själv. Vem köper sådana biljetter?

Mina förutfattade meningar var att det är rika medelåldersgubbar som vill diskutera ingående musikfrågor eller berätta om sig själva och vad de spelar för instrument och hur många gitarrpedaler de har. Jag vet, lite dumt tänkt av mig kanske, men det var inte alls så ilsket som det kanske låter. Bara en tanke som flög förbi när jag satt där på sängen och funderade för mig själv.

Nå, själv skulle jag ju aldrig kunna tänka mig att köpa sådana biljetter. Men ändå började mitt hjärta skena iväg och jag kände något sorts pillemariskt sus i kroppen. Vad korkat det skulle vara att beställa biljetter. Vad skulle man ens ha att säga? ”Hej! Jag älskar er musik! Tycker ni om kokt potatis?” Ungefär så galet tyckte jag att det skulle vara. Men så tänkte jag på min man och på hur roligt det skulle vara att en gång i livet överraska honom med något speciellt. Något som han aldrig skulle tänka sig att jag skulle göra.

Ett adrenalinrus genom kroppen

Tankarna rusade runt i mitt huvud. Jag fick liksom spatt i hela kroppen. Började andas snabbare och hjärtat började nästan slå volter. Jag kan inte beställa sådana biljetter, tänkte jag. Jag kan aldrig. Men tänk om jag ändå gör det? Tänk om jag vill vara en helidiot och bara trycka på beställ och ångra mig efteråt. Bara utmana mig själv och våga leva livet. Ungefär som en höjdrädd människa i ett berusat tillstånd får för sig att han ska hoppa bungee jump. Nu ska jag trots allt och bara göra. En gång i mitt liv. Den känslan, ifall någon känner igen sig.

Ni kan föreställa er kaoset som rådde i mitt stackars huvud. Det kändes så korkat på så många nivåer men samtidigt på något vis så bra och spännande. Man skulle kanske kunna jämföra det med att bli störtförälskad. Man vet inte om det är så klokt, men logiken suddas bara ut. Det är säkert svårt att förstå för någon som inte lever med kronisk sjukdom kan jag tänka mig.

Har inte råd med nöjen

Nu råkade det sig så att vår familjs julklapp till J också var en konsert som blev inställd, och jag hade tack vare det nyligen fått lite extrapengar. Egentligen kan man inte säga att det ens var mina pengar. Det här är inte något som vi har råd med på något sätt. Vi har inte ens råd att gå på bio. Allt som man gör som kostar en lite känns korkat, fastän det inte borde göra det.

Alla människor borde ju ha rätt till någon form av nöjen någon gång, men när man levt långt under existensminimum utan ljus i sikte i åratal börjar allt ”onödigt” som man gör kännas skamligt. Det må låta dumt men så är det. Jag tror att jag kom in i ett tillstånd där jag bara tänkte att jag skiter i allt. Inget går framåt. Livet stampar bara på ställe och de enda datumen jag haft inskrivna in min kalender har varit sjukhusrelaterade. Så gott som.

Tack vare min familj

Hur som helst så skulle det inte ha gått att genomföra utan hjälp från min familj. Det var deras pengar och välvilja. Jag tänkte på J och hur mycket jag tycker om honom och hur jag längtar efter att uppleva något minnesvärt tillsammans med honom. Vi sitter ju bara i vår lägenhet, år ut och år in med några undantag här och där. Har varken råd eller möjlighet till något annat.

Mina händer skakade när jag klickade på beställ. Sen var det för sent att ångra sig. Vilken galen känsla. En vanlig frisk människa som läser det här kan knappast föreställa sig hur det kändes för mig.

Jag kunde inte hålla mig länge, utan jag berättade för J om konserten och träffen, som skulle bli både födelsedagspresent och julklapp till honom. Och mig för den delen. Han blev förstås jätteglad. Fastän jag nog misstänker att han på något vis blev mera glad för min skull. Att jag vågade, att jag ville, trots att jag knappt vågar tänka framåt en vecka eller dag ibland. Nog blev han väl glad för vår bådas del.

Blev inlagd på sjukhus

Sen gick månaderna och evenemanget närmade sig. Jag blev sjuk och hamnade till slut på sjukhus. Sen kom jag hem, fylld av mardrömslik ångest och mådde så dåligt att jag knappt orkade gå till toaletten. Det var bara fyra dagar tills konserten och träffen. Samma dag hade jag ännu ingen aning om vi skulle kunna åka.

Jag vaknade på morgonen med samma fruktansvärda ångest. Såg och hörde suddigt och kunde inte tänka en klar tanke. Orkade ingenting. Men jag satte mig i bilen. J sade till mig att det inte gör någonting om vi åker hela vägen till Ekenäs (cirka 1,5 timmars bilfärd) och vänder om när vi kommer fram. Då har vi åtminstone tagit en biltur för att få min ångest att lätta.

Jag kunde inte få ner en bit mat på morgonen. Mamma gav med mig en låda med morötter, gurkor, nektarinskivor och ett par juiceburkar som jag fick i mig med våld när vi börjat köra. Efter en halv timme stannade vi på en bensinstation och jag fick en smoothie. Då sade J till mig att ta ångestdämpande och jag insåg själv att läget inte var hållbart. Ångesten var allt för stark. Jag kunde inte hantera dagen alls. Så länge som jag hade gått och funderat på om vi inte skulle kunna åka, vilken besvikelse det skulle vara. Ändå förstod jag ju att det i slutändan verkligen inte spelar någon roll. Det är bara en konsert. Det är bara pengar. Det spelar ingen roll om det inte blir av. Men ändå kunde jag inte hjälpa det. Jag var fullständigt uppslukad av depression och ångest, för precis allt i hela världen.

Tog lugnande mediciner

Medicinen jag tog var en triangelmedicin. Den tog udden av den värsta ångesten, men den hjälpte mig förstås inte att andas. Jag förstod det inte då alls, men den medicinen gjorde mig sjukligt trött. Alltså så trött att jag hela dagen satt i bilen och blundade och lutade mitt huvud mot en dyna. J hade tagit med täcke och dyna och allt. Och jag hade tagit med mig sömnmedicinen också bara utifall att.

Vi kom slutligen fram. Jag kände mig helt drogad, vilket jag ju var. Meet and greet-tillfället skulle vara på klockan 17.00 cirka. Som tur lyckades J fixa en parkeringsplats i närheten av parken där festivalen ägde rum. Musiken dundrade på, men i mitt huvud lät det bara som ett avlägset och suddigt dunk.

Jag bestämde mig ändå för att göra ett försök och gå några meter, som dagens viktiga motion. Jag stapplade fram, ner för en liten back och märkte hur svaga mina benmuskler var. Jag hade ju varit så stillsam i flera veckor. Och andfådd var jag ju också på grund av att lungan inte vecklat ut sig efter lunginflammationen och där var en massa slem och blod, men också på grund av extrem ångest, extrem sömnbrist och triangelmedicin. Jag tog ett steg i taget, tills vi kom fram.

Darrande väntade jag på TOTO

Där stod vi sedan och väntade en stund, utan en stol i sikte. Allting kändes sinnessjukt. Fullständigt absurt. Jag tänkte och till och med sade högt för mig själv att livet spelar ett spratt med mig. Det kan inte vara möjligt att känna alla känslor jag kände just då på en och samma gång. Full ångest, spänning, nervositet, illamående, iver, utmattning, sinnessjuk och glad, men samtidigt fullkomligt livrädd. Alltså det finns inga ord att beskriva känslorna. Jag har aldrig upplevt något liknande, vad jag minns.

Så kom stunden. Vi gick in genom grindarna och fick träffa TOTO. Jag var helt yr, som om jag skulle ha supit mig full som ett svin. Orkade knappt stå, så jag lutade mig mot J. Vi fick träffa dom och ställa upp oss och ta foton tillsammans.

Jag hade inget att säga, men i mitt drogade tillstånd så hade jag knappt någon kontroll över mig själv. Så jag hälsade och pratade och det ena ledde till det andra. Jag fick berätta om hur galen min dag var och jag blev nästan tårögd av hur empatiska dom var. Jag fick genast en varm kram av gitarristen Steve Lukather som är min absoluta favoritgirarrist i världen och keybordisten David Paich gav mig en lika varm kram. Det visade sig att vi hade lungsjukdom gemensamt. En person som stått honom nära har haft en svår lungsjukdom. Så vi började prata och han var så otroligt empatisk och förstående. Han tog tag i mig och gav mig order om att fortsätta kämpa och gav mig en sådan kämpaglöd som få kan. Det han berättade var berörande och inget jag någonsin kommer att glömma.

Började skratta åt mig själv

Vi fick en plansch som hela gänget fick signera. Jag var så uppjagad och yr att jag gick till samma person och bad om autograf två gånger. Och så tänkte jag glömma min plansch på bordet. Situationen var ju så galen att jag började skratta åt mig själv.

Så tog J mig i handen och vi stod och lyssnade medan folk ställde frågor till bandmedlemmarna. Och föga förvånande så slog mina förutfattade meningar in. Det var medelålders män som ställde ingående frågor om musik. Stämningen var ändå avslappnad och det blev många skratt. TOTO är ett galet och jordnära gäng, och jag fick verkligen ett minne för livet tillsammans med J.

Fick blackout efter träffen

Efter träffen förstod jag ingenting. Jag var helt nollad i huvudet, men ändå så lättad och glad. Jag fick fråga J om exakt vad som hänt, för jag kom inte ihåg. Mitt huvud kunde inte registrera vad som hänt. Det blev för mycket helt enkelt.

Sedan gick vi i snigelfart till bilen och åkte till en grill. Jag fick i mig lite varm mat för första gången på hela dagen. Vilket fick mig att må lite bättre. Sedan låg jag och bara vilade, utan att kunna somna. Vi satt i bilen några timmar och hörde början av TOTOs konsert, men bestämde oss sedan att åka hem. Det var inte värt att riskera hälsan för en konsert som jag dessutom inte skulle ha fått någonting ut av. Det kommer flera.

Det var sent på kvällen när vi körde som den ångestdämpande medicinen började släppa lite och jag fick min klarsyn tillbaka, vilket var en enorm lättnad för mig. Jag blev så lättad att jag fick i mig mera mat.

Lycklig och ångestfylld samtidigt

Jag kom hem lycklig men ångestfylld och utmattad. Kände mig både korkad och glad. Vi gick och lade oss direkt.

Jag har inte kunnat förmå mig att blogga om det här förrän nu. På något vis skäms jag, men ändå inte. Man kan inte bara göra allt rätt här i livet. Man väljer inte alltid det som är det bästa för den egna hälsan, men trots det så ångrar jag inte att vi fick den här fina upplevelsen som vi båda så länge sett fram emot. Och inte hade jag förväntat mig att möta så empatiska och supertrevliga människor. Jag hade inte förväntat mig mera än ett snabbt hej och att J kanske skulle ha fått prata om musik med dem. Det blev något helt annat än jag hade tänkt mig, och en lång essä på bloggen. Det går inte alltid att vara klok och förnuftig. Så är det bra.

Ännu är det en dag i taget som gäller. Jag längtar bara tills jag ska börja må lite bättre och huvudet ska kännas lite mindre suddigt. Ångesten är ännu så otroligt jobbig, men idag har jag i alla fall kunnat äta och tänka på mat utan att må illa. Det är alltid någonting.