Jag minns förr i tiden när jag var barn och jag ivrigt sprang och kollade vad som fanns i postlådan varje dag. Kanske min bästa vän från Stockholm hade skickat brev till mig, kanske där fanns ett paket från läsklubben som jag och min syster var med i. Eller kanske den senaste Kalle Ankan hade kommit.

Nu för tiden öppnar jag inte alls postlådan med samma iver. Nästan motvilligt lyfter jag på locket med ena fingret och kikar ner. De vanligaste fynden är reklam, räkningar och brev från folkpensionsanstalten eller sjukvården.

Den senaste månaden har jag tittat extra mycket i postlådan eftersom jag väntar på en kallelse till ett företag som ska reda ut min arbetsförmåga. Igår hittade jag ett tjockt brev i A4-storlek i postlådan, och visst var det kallelsen till Verve som företaget heter.

För mina svenska läsare kan jag ju berätta att jag är finlandssvensk. Alltså en svensktalande person född i Finland som har vuxit upp på en ort där man klarar sig bra på svenska. Så bra att man aldrig behövde använda sin finska som barn och efter det har steget varit stort till att ens få ur sig korta små vardagliga meningar på finska.

Företaget som jag fått kallelse till den 4-6.10 är ett helfinskt företag. Alla papper var på finska och på en liten rad längst ner stod det att man får kontakta firman om man behöver tolk. Nog för att jag förstår finska bra och använder språket varje gång jag är i kontakt med sjukvården, men att prata om så avancerade och djupa saker som mitt psykiska mående och vår ekonomiska situation är inte lätt. Dessutom säger lagen att vi svensktalande borde garanteras vård på svenska i det här landet, men det är ju sällan man får vara med om något sådant i praktiken.

Av mina Vervepapper förstod jag inte så mycket. Bara att det inte är en medicinsk utredning och att den görs i grupp och någon enstaka gång som individuell handledning. Programmet är från 9-16 och det är viktigt att man är där hela tiden. Och det finns inga parkeringsplatser utanför.

På förhand ska man fylla i en bunt med papper om allt ifrån vår ekonomiska situation till varför man inte kan arbete och vad man har haft för arbeten och vad man har för arbetserfarenheter. Man ska dessutom ha med sig en bunt med papper från sjukvården och folkpensionsanstalten.

Och på tal om folkpensionsanstalten så har det inte hörts ett knyst därifrån på hela sommaren. I juni fick jag mitt sista stöd därifrån. Sedan dess har det inte kommit in en enda cent på mitt konto. Hur betalar jag hyra, räkningar och mat? Det gör jag inte. Eller hyran hade jag lagt undan tillräckligt av pengarna vi fick från socialen i mars eller februari, men nu finns ingenting kvar.

Som tur jobbade J halvtid i augusti så vi har i alla fall kunnat äta och betala elräkningen och sådant. Men pengar har det inte funnits mer än vanligt. Det kommer det inte att göra heller. Direkt som J jobbar ens lite måste jag skanna in löneintygen och skicka dem till FPA som sedan kan välja att sänka eller dra in mina stöd.

Det känns aldrig säkert att få in pengar från FPA eller socialen. Man kan få återkrav när som helst för något man glömt att fylla i eller missförstått. Som den gången som vi ansökte om det allmänna bostadsbidraget medan vi väntade på beslut om mina rehabiliteringsstöd. Har man rehabiliteringsstöd får man inte ansöka om allmänt bostadsbidrag, utan man ska ansöka om något som kallas pensionstagarens bostadsbidrag som är en mindre summa än det allmänna bostadsbidraget. Men eftersom beslutet om rehabiliteringsstödet räcker tre till sex månader så måste man ju ha något stöd där emellan, men det misstaget gör vi inte om igen. Det kom ett återkrav på över 600 € och då hade vi som alltid inga pengar på kontot.

Jag drar mig för att kolla mitt saldo på kontot. Men jag måste ju. Jag måste se ifall jag kan betala hyran den här månaden som förfaller den 4. Telefonräkningen och bilförsäkringarna vet jag inte vad jag ska göra med.  Jag är ju beroende av min bil, men det tar inte socialen i hänsyn. Men de har i alla fall inte krävt att jag ska sälja den för att få pengar därifrån. Fast den här gången får vi knappast någonting därifrån eftersom J har jobbat i augusti och man ska ha haft tomma konton i flera månader före man ansöker. Men vi har ju inga andra alternativ snart än att gå dit och knacka på.

Det här med Verve vet jag inte vad jag ska säga om. Får se vart det leder. Om de ska skicka mig på arbetslivsprövning någonstans eller om jag slipper det. Vad jag förstod så utreds man först i tre dagar och sedan ser de om man behöver utredas vidare. Ska nog bli spännande…

Du kanske också gillar
Det har gått åtta år sedan jag startade Lungan i stormen, och tre år sedan
Vi har ombytta roller på gång här hemma. Johan är sjuk och jag försöker hantera
Att vara ärlig om sitt mående som kroniskt sjuk är svårt för många. Det slinker
Instanserna som borde vara till för att hjälpa sviker mig igen. "Situationen är stabil. Ingenting
På sistone har det hänt så mycket att jag inte orkat blogga. Här berättar jag
Jag har försökt utmana min enorma trötthet på sistone och gjort saker jag inte känt