Nu har jag svaret på mitt illamående. Bronkit. Helvetets portar öppnade sig igår kväll. Sedan dess har jag försökt flåsa upp mörkgult slem konstant. Jag är fullkomligt yr i huvudet och extremt trött och ångestfylld. I natt när jag insåg vartåt det var på väg slängde jag i mig ett antibiotikapiller. Nu är det bara att hoppas innerligt på att det räcker med tabletterna.

Trots att mina infektionsvärden endast lite förhöjda och trots att röntgenbilden var bra så gömde sig en slemorkan någonstans i mina bronker. När ska man lära sig att börja lita på sitt eget omdöme när det gäller lungorna?

Nå, nu har jag tagit mitt piller och kan inget annat göra än att vänta. Hosta och vänta. Försöka att inte hosta så mycket att det börjar blöda. Men börjar det så börjar det.

Jag har också kommit fram till att nu inte är läge för några medicinförändringar, och att det inte är hela världen om jag tar insomningstabletter för att få tag i sömnen. Det gick inte att sova igår natt och inte i förrgår natt heller. Men igår natt var det mera för att jag bara låg och harklade mig timmar i streck.

J är på jobb på sommarens sista teaterföreställning. Jag är glad att han har haft lite jobb den här sommaren, men skönt att det är över. Jag hoppas verkligen att måendet börjar vända så småningom. Orka var sjuk och sjuk. Vecka ut och vecka in.

Dela inlägget
Share on Facebook
Facebook
0Tweet about this on Twitter
Twitter