Blanketter och mera blanketter

Igår fyllde jag äntligen i förhandsblanketterna för den där firman som ska utreda min arbetsförmåga. Det var inte mindre än åtta sidor att fylla i! Allt var förstås på finska, men jag valde att fylla i mina svar på svenska. Jag tänker inte stressa med att skriva på finska eftersom det skulle ha tagit femdubbelt längre tid i så fall och jag skulle ha behövt hjälp av någon annan som behärskar språket bättre än jag.

Det var frågor om min och min mans ekonomiska situation. Jag visste inte riktigt vad jag skulle skriva, så jag skrev att vi inte klarar oss på Js sporadiska firmainkomster och snuttjobb, vilket är sant. Vår hyra ska vara betald den fjärde nästa månad och jag har inte fått något ekonomiskt stöd någonstans ifrån sedan juni. Får väl börja ringa runt halva världen imorgon för att försöka åtgärda det här problemet, om det ens går.

Sen skulle man svara på frågor som vad man förväntar sig att dom ska kunna hjälpa en med. Inte vet jag. Jag vet ju inte ens vad det rör sig om för firma, bara sådär på ett ungefär. Och så skulle det berättas om alla hinder för att komma in i arbetslivet igen. Där skrev jag däremot massor. Raderna räckte inte ens till.

Läs mer:
Den här månaden deltar jag i NaNoWriMo

Sen kom frågan ”Fyll i dina arbetserfarenheter från arbetslivet i kronologisk ordning”. En hel A4-sida var reserverad för det ändamålet. Där var det stopp. Jag bara stirrade på pappret och funderade på vad jag eventuellt kunde fylla i. Insikten om att jag faktiskt inte har något värt att fylla i var ganska knäckande. Egentligen förstår jag inte ens själv hur det kan vara möjligt, men det bara är så.

Jag blev sjuk när jag var 19 år, min sjukdom upptäcktes när jag var 25 och sedan dess har jag varit sjukskriven med undantag för ett år av sporadiska sjukskötarstudier. Studier som slutade med att jag i två omgångar blev inlagd på sjukhus och det dröjde nästan ett år innan jag hade återhämtat mig ens lite från den pärsen.

Jag fick helt enkelt lämna pappret tomt. Och alla förklaringar om varför jag har blivit tvungen att sluta mitt arbete (som de utgår ifrån att man haft) och vad som skulle krävas för att jag skulle kunna återgå till mitt arbete, det fick jag lämna tomt.

Nu återstår då bara att vänta på att få komma på den där utredningen som sker i grupp, tre dagar i streck från morgon till sen eftermiddag. Vet inte hur jag ska klara det. Och så oroar jag mig för att någon i gruppen ska vara förkyld. Det dumma är att vi ska åka på en arbetsresa som jag sett fram emot länge genast efter de där tre dagarna på Verve som firman heter. Hur ska jag orka? Risken för att bli smittad med något virus är alltid stor i dessa tider när man vistas bland människor. Och eftersom dagarna är långa och tunga är risken ännu större att jag sover för lite och inte har tid för att återhämta mig ordentligt, och då är risken också stor för att jag kommer att bli sjuk och må dåligt.

Läs mer:
12 förändringar jag vill göra för att må bättre

Jag vet, det låter pessimistiskt, men jag har varit med om det här så många gånger förut att det inte är konstigt att jag oroar mig lite. Eller mycket…

Du är varmt välkommen att bli en del av vår fina gemenskap på sociala medier!
Dela

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *