Sitter och slösurfar på Facebook och harklar upp blodigt slem. Jag känner mig ungefär som en zombie. Inlägg om den finlandssvenska blogg-galan ploppar upp titt som tätt i mitt nyhetsflöde. Debatterna verkar gå heta. Är galan bara en ytlig tramsig tillställning? Ska man tigga om att bli nominerad av folk eller inte? Hur vet man att en blogg är en bra blogg? Hur ska man klä sig i år?

Mina ögon bara svider när jag skummar igenom flödet. Önskar att jag skulle ha ork och energi att ägna mig åt något aningen mer lättsamt, som till exempel att gå på en fest. Men just nu så stormar det ännu mera än vanligt, och inget lugn i sikte.

Jag har ju fått avslag på min ansökan om rehabiliteringsstöd. Först kom ett avslag från mitt pensionsförsäkringsbolag och sedan ett så gott som kopierat avslag från FPA ett par dagar senare. Nu måste jag försöka vända mig till en helt ny instans, besvärsnämnden.

Måste anlita en jurist

Det som har blivit klart är att jag behöver anlita en jurist för att skriva ett besvär som någon instans ens skulle bry sig om att titta på. Jag har inte själv den kunskap som krävs för att skriva ett besvär. Det enda jag kan bidra med är mina upplevelser av mitt eget hälsotillstånd och det kommer knappast att hålla som argument eftersom dom helt klart ignorerat alla medicinska bedömningar och dokument dom haft tillgång till.

Jag är helt ute. Fullkomligt förvirrad och mållös. Kan inte fatta att jag utsätts för det här. Jag vet att det inte är lätt att vara sjuk i dagens samhälle, men att man faktiskt blir överkörd, mobbad och lämnad till sitt eget öde som svårt sjuk är bara för otroligt!

Var hittar man krafter för att gå vidare? Jag har inget annat val än att försöka. Men var tar en människa pengarna till en jurist när man inte har fått en cent in på sitt konto sen i juni? Vi har problem med att ens få hyran betald som är så förmånlig som den bara kan vara. Vi har inte möjlighet att ta ett lån för att täcka kostnaderna för en jurist. Ska mina föräldrar ta lån för min del då?

Framtiden står på spel

Det handlar ju om min framtid. Man borde ju göra allt för att försöka få rätt, men det är nog allt annat än lätt. Man kan få rättshjälp av staten, men vad jag har förstått är kön här så lång att det inte är någon idé att försöka. Min pappa ska hjälpa mig med att kontakta en advokat och fråga och försöka reda ut vad som är möjligt och vad som inte är möjligt i mitt fall. Vilken soppa alltså!

Nästa veckas tisdag till torsdag ska jag till det där finska företaget i Åbo som påstås ska utreda min arbetsförmåga. Men vad dom än kommer att komma fram till så hjälper det inte just nu. Instanserna har ändå valt att förbise mina medicinska dokument med fakta om mitt tillstånd. Och då är det frågan om dokument skrivna av min läkare som är specialist inom lungsjukdomar och avdelningsläkare för lungavdelningen som har följt mitt fall i sex års tid. Hur är det möjligt att någon annan kan välja att strunta blankt i det och dra sina egna slutsatser? När det klart och tydligt i mitt läkarintyg står att jag inte klarar av att arbeta fulla arbetsdagar eller fulla arbetsveckor och att arbetet måste ske på tidpunkter som jag själv kan välja.

Tack och lov har jag människor som bryr sig om mig och gör allt för att hjälpa mig. Vad skulle man göra utan dom?

Dela inlägget
Share on Facebook
Facebook
0Tweet about this on Twitter
Twitter